Carl Göran Ekerwald
Översättaren Annika Bäckström, född
Kreuger, Uppsala, har gått bort 94 år gam-
mal, änka efter Lars Bäckström. Hon efter-
lämnar barnen Örjan och Astrid, barnbarn
och barnbarnsbarn. Hennes son Jayant
dog tidigare i år.
För tio år sedan blev jag bekant med An-
nika och vi kom sedan att träffas regelbun-
det, på somrarna på Öland, resten av året
här i Lagga. Vi åt middag. Efteråt satt vi ute
på altanen, oavsett väder. På vintern satte
hon på sig min vargskinnspäls. Hennes
spröda, tunna väsen nästan försvann vid
den stora pälskragen. Vi lyssnade på Sjo-
stakovitj. Hon högläste sina översättningar
av Tsvetajeva, Majakovskij, Ajgi. Med sina
översättningar var Annika ett öppet fönster
för Stalintidens paradoxalt så storartade
kultur. Tillsammans såg vi Rembrandts
teckningar och etsningar och Dürers träsnitt.
Båda hade vi förmånen vara Sara Lidmans
vänner. Sara hade 1951 erbjudits plats
som guvernant åt två flickor hos militärat-
tachén i Moskva, Stig Wennerström. Hon
blev förhindrad och gav sin plats åt Annika.
Under ett halvår i Moskva lärde Annika sig
kurant vardagsryska – helst ute i köket hos
tjänstefolket. Längre fram blev hon god
vän till Joseph Brodsky och hade honom
som gäst på Österplan. Hon fick Pusjkin-
medaljen 2012 och blev hedersdoktor vid
Uppsala universitet 2005.
Annika kallade sig anspråkslöst för ”skri-
bent”. Hon var en arbetsmänniska. Inte
en dag utan en rad. När Sara Lidman i sin
dagbok (1981 7/9) erinrar sig 1940-talets
Annika som ”änglalik”, ja ”sagolik” så kan
vi som därefter kände henne intyga att så
förblev hon. Hela människosläktet var hen-
nes familj. Mot alla vara hon gladlynt och
förbindlig. I juli fick vi båda veta att vi hade
cancer. Fjorton dagar före hennes bortgå-
ng talades vi vid i telefon. Jag föreslog att
vi skulle träffas. Annika sa: ”Det blir i den
andra världen!” Vi har ju alla rätten till vår
död. Likt Aristoteles slutade Annika att äta.
Vi är många som saknar detta soliga väsen.
Den som skriver dessa rader är snart 99
och kan lugnt säga: ”Jag avundas Annika.”
Ulla Birgegård, Margareta Sandewall, Anna Sågvall Hein,
Tone Tingsgård
Vår vän och kollega, översättaren och
författaren Annika Bäckström, född Kreu-
ger, Uppsala, har som tidigare meddelats
avlidit i en ålder av 94 år. Hon var sedan
1951 gift med framlidne författaren Lars
Bäckström. Hon efterlämnar barnen Örjan
och Astrid, barnbarn och barnbarnsbarn
samt syskon och vänner. Sonen Jayant dog
tidigare i år.
Vi lärde känna Annika genom ryska språket
och litteraturen på slaviska institutionen.
Annika kom till Uppsala 1947. Efter exam-
en i nordiska språk, engelska, litteraturvet-
enskap och praktisk filosofi började hon
sina studier på slaviska institutionen 1953.
1970 blev hon filosofie licentiat i slaviska
språk med en avhandling om ”Råttfångar-
en” av Marina Tsvetajeva, en omvittnat
svår 1900-talspoet. Hon bidrog också till
att öppna dörren till Tjuvasjien – en repub-
lik vid nedre Volga – genom sina känsliga
översättningar av den tjuvasjiskryske
poeten Gennadij Ajgi. Annika har översatt
många ryska författare förutom Tsvetaje-
va och Aigi, däribland Alexander Pusjkin,
Jevgenij Jevtusjenko och Joseph Brodsky.
Hon var först med att bjuda in Brodsky till
Sverige.
Vi kom till Uppsala på sextiotalet. Vi minns
Annika som en vetgirig studiekamrat,
inspirerande lärare och som ledare för en
studiecirkel i rysk 1900-poesi, som hon
startade 1971 och som fortlevde fram till
covid.
Som en av vår tids främsta förmedlare och
uttolkare av rysk litteratur, utsågs Annika
2005 till hedersdoktor av Uppsala universit-
et. Året innan hade hon fått en medalj
från Tjuvasjien för sina insatser som över-
sättare. 2012 fick hon den prestigefyllda
Pusjkinmedaljen.
Annika var en brinnande ande – i synner-
het brann hon för den ryska litteraturen,
som hon ägnade hela sitt liv. Hon var vän-
fast och tillmötesgående. En musikälskan-
de arbetsmänniska, som hushållade med
sin tid. Valde själv uppdragen. Arbetet var
viktigt, men familjen var viktigare.
”Jag har haft ett långt och intressant liv”, så
sammanfattade Annika sitt liv.
Med tacksamhet och glädje minns vi
vännen Annika.
Musikläraren Jayant Bäckström har avlidit
i en ålder av 65 år. Han föddes som Mårten
Bäckström 1956, son till Annika och Lars
Bäckström. Mårten reste till Indien 1980,
och kom hem med ett nytt namn, Jayant
Bäckström. Närmast sörjande är dottern
Julianna Bäckström (med Inga), modern
Annika, syskonen Astrid Bäckström och
Örjan Bäckström med familjer samt Karin
Ebbersten.
Han undervisade på piano, fiol, blockflöjt
och tin whistle. Han var särskilt skicklig
på att spela t.ex irländska folkmelodier
på tin whistle, eftersom han behärskade
konsten att ornamentera en melodi på det
instrumentet. Som musiklärare hade han
en ängels tålamod och hade inte elevens
progression som något högre mål. För
barn med t.ex någon neuropsykiatrisk
funktionsvariation eller t.ex pojkar med
motorisk utvecklingsförsening, var Jayant
en helt idealisk lärare. Musiken utveck-
lades, men det gjorde även eleven. Om
någon elev önskade byta instrument mitt
under pågående kurs stod Jayant alltid till
förfogande.
Noter kunde Jayant hantera, men han hade
också tillbringat lång tid i svensk folkmusik
och ansåg därför att det finns andra giltiga
sätt att lära sig ett musikstycke. Man kan
lyssna på sin lärare och spela efter läraren,
men man kan också plocka upp musik från
grammofoninspelningar. Det är ett giltigt
sätt att lära sig musik, sa Jayant. Under vårt
sista telefonsamtal fick jag ett exempel på
detta. Telefonsamtalet varade i en halvtim-
me. Jayant hade fått låna en flöjt som
Roland Keijser hade ägt, en bambuflöjt av
mycket speciell sort med djup klang, men
ganska svår att spela. Under telefonsam-
talet ville Jayant visa mig att han nu kommit
lite längre med att få fram en vacker ton.
Jag svarade att jag just nu repeterar två
menuetter av J S Bach, men att dessa inte
är skrivna för blockflöjt. När jag nämnde
solosviterna för cello sa Jayant att ”jag kan
de där styckena utantill”. Han bad mig visa,
så jag spelade några takter i telefon. ”Jaså
den”, sa Jayant.
Krister Gustavsson, Lars Häger, Anisur Rahman,
Magnus Ringgren, Lotte Sederholm
Vår kollega och vän, poeten Börje Larsson,
Uppsala, (1957-2022) har hastigt lämnat
oss i en ålder av 64 år. Han efterlämnar
hustrun Zaina, barnen och mamma, släkt
och många vänner.
Börje Larsson var busschauffören som
skrev poesi,
men det är bara en del av sanningen.
Som musiker skrev Börje låtar med skarpa
texter,
konstintresset var ständigt närvarande.
Han berättade att han skrev dikter under
pauserna i sin turistbuss. Men lika gärna
sökte han
upp konstmuseerna i de städer han körde
till.
Han gillade Norrköpings konstmuseum
och bar efter varje besök där med sig en
ny konstnärlig bekantskap.
Vet du, kunde han säga, sättet konstnären
målade på, så skulle jag vilja skriva.
Börje visste om sitt värde - att det han
skrev var bra
men han var alltid nyfiken på hur andra
skrev
och tänkte. Ödmjukhet är också det ord
som bäst beskriver den Börje
vi tyckte så mycket om
Ofta läste han på Litteraturcentrums scener,
som gäst på festivaler - ja ett dragplåster
för alla oss som älskade hans dikter
Börje var en varm medmänniska som
ständigt sökte
samtal. Han arbetade oegennyttigt
med det han trodde på och gav mycket
kärlek.
Han lämnar ett stort tomrum efter sig.
Poeten Börje Larsson började och slutade
med sin älskade familj
den han alltid återkom till.
Våra varmaste tankar går till familjen och
släkten.
Någon kuperade
någon kuperade
kortlekens svans
för egen mjölk
förväntningarna
fick dig att syna bluffen
förhoppningarna
smita ut
genom gallersiktet
bildernas associationer
pekar ut återkomsten
utan stöd
Vandringen
första steget
känner efter
om isen håller
vattnets distans
om den är
tillräckligt återhållsam
tillräcklig för att se
fotsulans konturer
underifrån
andra steget
förlitar sig på
det första intrycket
elden som håller
isen flytande
genom tunnlarna
utsikten
från andra sidan
hemligheterna
tredje steget
öppnar upp
den lämnade stranden
den blommande sanden
som viskar
ordens historik
djuren som formulerar
bergsbestigare
och gränsdragare
fjärde steget
lyfter blicken
från fiskarna
huggtänderna
börjar smeka
visdomen
den som lämnades
för att tas emot
av skuggorna
femte steget
upptäcker
polstjärnans vandring
strålarna
vägleder
förändringarna
sprider ut sig
över horisonten
som ljus
sjätte steget
börjar läsa av
navigationsinstrumenten
känslorna
som styr
rörelserna
människorna
som bor
i mikrokosmos
sjunde steget
sätter fart
på framtidshjulet
får det att snurra
dra med sig
konsekvenserna
kärleken
som älskar
evigheten
åttonde steget
paketerar
nuet under tak
tankarna
behöver
en kropp
som matchar
utvecklingen
under lupp
nionde steget
sticker ut
hakan i havet
tonerna
som vibrerar
under ytan
stiger upp
för att möta
tomheten
Föreningen
föreningen
skapar musiken
uppstigandet i extasen
himmelssfärens
putsade fönster
håller själen kvar
jorden
i verkligheten
solens rymd
som skapar
din tro
