I Kjell Espmarks dikt finns Hbtqi, pacifism, anti-nazism – men också mycket våld; stora fältslag och ond bråd död sker hela tiden.
I september 2022 dog poeten, författaren
och litteraturprofessorn Kjell Espmark i
den högaktningsvärda åldern av 92 år.
1981 blev han invald på stol nr 16 i Sven-
ska Akademien och blev därmed officiellt en
av Sveriges viktigaste litterära röster – må
den sent tystna.
De sista åren av sitt liv var han oerhört pro-
duktiv och gav bland annat ut två trilogier,
varur några diktsamlingar ses som hans
kanske allra främsta verk. Den sista ”Åter-
liv” kom 2021, året innan hans bortgång,
vilket vittnar om att han skapade intill det
sista.
Espmarks diktning kännetecknas kanske
främst av ett mästerligt rollspel, eller ett
poetiskt wallraffande genom historien där
kända figurer blandas med släktingar och
anonyma röster från gatan. Hans böcker är
som ett sorlande maskeradparty som man
inte vill missa. Där hörs alltifrån ”Muntra
röster från Serengeti”, Simón Bólivar och
Sapho, eller en döende narkomans sista
rop efter överdos; ”Låna mig din röst! För
fan.”
Som sann humanist och förespråkare för
den fria tanken och ett rättvist samhälle
kan man se hur Espmark alltid följde med
sin tid och aldrig begravde sig tankemäs-
sigt i historien. I hans dikt finns Hbtqi,
pacifism, anti-nazism – men också mycket
våld; stora fältslag och ond bråd död sker
hela tiden.
Jag tänker på hans vän och kollega Tran-
strömers sista dikter ur ”Den stora gåtan”:
”Begravningarna kommer/ tätare och täta-
re/ som vägskyltarna/ när man närmar sig
en stad./ Tusentals människor blickar/ i de
långa skuggornas land./ En bro bygger sig/
långsamt/ rakt ut i rymden.”
Kanske kan man förhasta sig och tänka
att en åldrande poet borde ha djupare
kunskap om döden än någon annan. ”Vad
ser du då” i de döda?, utropar en journalist
desperat i en TV-intervju med Espmark ett
år före hans död.
Uppenbart är att han precis som Tran-
strömer visste lika lite om döden som alla
andra hitom de levandes rike. Däremot
står det klart att de båda närmade sig ett
slags livets summerande. Hos Espmark gav
det uttryck för lek men också hänsynslös-
het som innebar att litterärt ”ge sin vrede
frihet”.
I hans dikter framträder pojken som lever
sig in i fältherrarnas öden och äventyr men
med en professors djupa kunskap – refe-
rensbiblioteket mellan raderna sträcker sig
djupt in i arkets atomer.
Leken i Espmarks dikt är alltid på fullaste
allvar, magnetisk och sällskaplig – ” ”Jag” är
aldrig ensam./ Det pågår åldrande slagsmål i mig.”
De strålande solarna och glittrande ga-
laxerna på vår himmel är skapade ur
intet med en våldsam kraft. Samma våld
uttrycks i Espmarks dikt, dock inte alltid
aggressiv utan också med genuin kreativ
intention.
”Oväntat slog han mig i bröstet/ så hårt att
fyra revben knäcktes –/ som om jag hade
gjort min bröstkorg/ till mitt eget mörka
himlavalv./ Och plötsligt hörde jag fågelsången.”
Kjell Espmarks universum är Cartesianskt
virvlande – av ord och öden ur historien.
Men var finns hans egen röst? En litterär
labyrint utbreder sig här i vilken man kan
förnimma ett slags tredje röst som gör sig
hörd.
Han var inte bara expert på intertextualitet
och hermeneutik utan förde modernis-
mens dialoger djupare med en av hans
förebilder T.S. Eliot.
I ”Det öde landet” skriver Eliot: ”Who is the
third who walks always beside you?/ When
I count, there are only you and I together/
But when I look ahead up the white road/
There is always another one walking besi-
de you”.
Den ”tredje person” som det talas om är
den närvaro som polarforskaren Ernest
Shackelton beskriver sig ha upplevt under
sin ödesdigra vandring över Antarktisk.
Detta är en känsla som ett sterilt laborato-
rium också kan frambringa – känslan av en
icke levande persons närvaro i händelse
av fara. Eliots dikt om Shackletons erfaren-
het tas också upp av Espmark i dikten ”I
ögonblick av utmattning” – ”När jag frågar
den andre vem hon är/ lyfts konturen av
en hand: – Inte än./ Och ett retsamt skratt
ur en kommande tid./ Så väl jag minns det
skrattet!.”
Jag läser om ”Den inre rymden” som tar
vid där ”Vintergata” slutade men fortsätter
in på en annan väg. De historiska rösterna
fortsätter tala här men är nu varvade med
Espmarks ”egen” röst eller ”fragment av en
självbiografi” som det står i efterskriften.
Och här uppenbarar sig något nytt.
I mellanrummet mellan Kjell Espmarks
”historiejag”/ ”intertextuella jag” och hans
”diktjag” uppstår en tredje närvaro, eller
röst, som när man läser bara kan höras
som rymden, som dikten ”som skälver,
skälver/ av återhållen sång.”
