Jag är uigur, poet och författare från
Östturkestan (Xinjiang) i Kina.
Varje gång jag skriver om mig själv eller om
uigurer måste jag svara på frågor om vilka uigu-
rer är och var de lever. Även om viss informa-
tion om folket började dyka upp efter 2017 är
uigurerna fortfarande relativt okända i Sverige.

Xinjiang, en region i Kina, hyser den främsta
uiguriska folkgruppen. Det området kallas
oftast Östturkestan i gamla svenska texter. Det
förekommer flera kopplingar mellan Sverige
och Östturkestan sedan långt tillbaka. Gunnar
Jarring, Sven Hedin och Gustav Arquette med
flera har haft stor påverkan och knutit Sverige
till uigurerna.

Den uiguriska litteraturens rötter sträcker sig
tillbaka till muntliga traditioner, såsom folkdik-
ter, folksagor, inspirerande citat och anekdoter.
Skriftlig poesi är en typ av litteratur som växte
fram på basis av den uiguriska muntliga littera-
turen. Uigurisk poesi spelar en viktig roll i uigu-
risk litteratur. Det är inte helt klarlagt den när
uiguriska litteraturen tog form, men inhemska
litteraturforskare tror att den har en historia på
minst 1 500 år.

Uigurisk poesi sträcker sig över en omfattande
historisk period, inbegripet den förislamiska
poesin. Vi har dock få välbevarade litterära
arv från denna period, och de flesta av dem
är fragmentariska verk. Stilen på dikter som
skrevs under den period då uigurer trodde på
mani och buddhism ligger nära de viktlösa fria
dikterna i modern uigurisk poesi, och dessa
dikter bekräftar den betydande utvecklingen av
uigurisk poesi under den förislamiska perioden.

Före islam, under den ’buddhistiska’ tiden,
sktrbd främst Buddha-sonater och Qochu
dikter. Andra dikter som skrevs tiden före islam
hittas exempelvis i den mest kända boken
”Diwan Lughet i Turk” som skrevs av Mahmud
Kashgeri. Det återkommer senare efter islam.

Efter islamiseringen anam-
made uigurerna arabiskt
språk och skrift, vilket
omkullkastade deras sociala
och kulturella landskap.
Denna förändring hade en
stor inverkan på uigurisk
litteratur, särskilt på uigurisk
poesi. Uiguriska poeter övergav med tiden de
traditionella uiguriska poesiformerna som de
hade burit med sig och flyttade gradvis över
till de former som är vanliga i arabisk poesi.
Således ersattes fria poetiska former i uigurisk
poesi med former som utvecklats från det
arabiska poesiarvet. Vid den här tiden var det
uiguriska språket inte bara standardspråket för
uigurisk litteratur, utan också standardspråk
för alla centralasiatiska folkgrupper. Uiguriska
litteraturforskare kallade den uiguriska littera-
turens 1 000-åriga historia efter islam som den
klassiska litterära perioden.

Modern poesi, specifikt den moderna uiguriska
poesin, utvecklades från 1900-talets början
fram till 1980. Vid början av 1900-talet gick den
uiguriska poesin in i en ny epok. Författare och
poeter från denna period exponerades för och
influerades av rysk och västerländsk litteratur.
Under denna period, även om vissa genrer som
berättelser, som är sällsynta i uigurisk litteratur
skapades, dominerade poesin fortfarande den
uiguriska litteraturen. Under denna period
hade de poeter som tillhörde Ryssland och Sov-
jetunionen ett särskilt inflytande på dikterna
från uiguriska poeter.
Uigurisk poesi gick in i ännu en ny epok efter
1980-talet. Denna period är den livliga perio-
den för uigurisk litteratur, det vill säga uigurisk
poesi. Under denna period växte en grupp av
uiguriska poeter snabbt och blev den största
gruppen av poeter i historien. Litterär kreativi-
tet blomstrade i en aldrig tidigare skådad takt
och producerade många mästerverk. Unga ui-
guriska poeter från denna period hade möjlig-
het att bekanta sig med västerländsk litteratur.

Min förhoppning är att mina
dikter ska blomstra som en Centralasiatisk
blomma i den svenska litteraturen

Den unika stilen och den extrema friheten hos
västerländsk poesi har skapat en enorm om-
välvning i den uiguriska poesins värld. Även om
den uiguriska poesin hade en unik innovation
som skiljer sig från den klassiska uiguriska poe-
sin sedan början av 2000-talet, var västerländsk
poesi en helt ny värld för uiguriska poeter. Efter
att uiguriska poeter kommit i kontakt med den
västerländska litteraturen, gjorde de en enorm
förändring när det gäller stil, uttryck, språkkun-
skaper och teman, och gick in i en ny era av
uigurisk poesi.

Men det uiguriska språket, som förbjöds av den
kinesiska regeringen 2003, pressades brutalt ut
från hela den litterära scenen 2017. Poeter och
författare har fängslats och uiguriska böcker
har samlats in från boklådor och till och med
bränts. Tidningar och tidskrifter som public-
erats på det uiguriska språket har stoppats,
och om de inte stoppats har de förvandlats till
propagandaverktyg som hyllar det kinesiska
kommunistpartiet och partiledaren Xi Jinping.
Sedan 2017 har den kinesiska regimens förö-
dande offensiv mot uigurisk kultur resulterat
i en fullständig förödelse av den uiguriska
litteraturen. Folkmord på det uiguriska folket
förstörde livet för begåvade uiguriska poeter
och författare. Hundratals författare och poeter
som överlevde dömdes till fängelsestraff.
Kärlek, natur, skönhet, mänsklighet och frihet
har varit huvudteman i uigurisk poesi sedan
dess begynnelse. Symbolism är det mest an-
vända stilistiska redskapet i uigurisk poesi. Ui-
guriska poeter uttrycker inte direkt sin önskan,
mänskliga känslor, längtan efter frihet och hat
mot förtryck, utan använder alla slags symbol-
iska ord och metaforer i sina dikter. I uigurisk
poesi är blommor, näktergalar och månen
symboler för kärlek. Morgon, gryning, sol och
ljus är symboler för frihet. Natt, mörker, vinter
och kyla är symboler för förtryck och stormar
och havsvågor är symboler för revolution.

I Sverige finns det inte många uigurer, därför
är den uiguriska poesin i stor grad okänd för
svenska läsare. Min förhoppning är att mina
dikter ska blomstra som en Centralasiatisk
blomma i den svenska litteraturen och förmed-
la Taklamakanökens doft till svenska läsare.
Jag försöker genom mina dikter beskriva mina
känslor, jaget och sorgen av exillivet. Sorgen i
mina dikter ger känslan av en personlig sorg,
men den sorgen tillhör hela folket. Jag försöker
alltid beskriva uigurernas hopp, drömmar och
sorg i mina dikter. Trots detta känner jag att
jag inte helt kan förmedla deras längtan och
saknad.

‍

Dikter av Abdushukur Muhammet Qumtur

Översättning: Flora Qumtur

Vägen hem

Jag är gående
för ett flertal år sedan lämnade jag min dörr
Mina spår är kvar på vägen men mitt namn är
borta
Varje dag
möter jag bara mitt hjärta på vägen
Minnen som vissnat längs vägen
Memoarer etsade
in i gravstenar
sitter på kanten av mina drömmar
och betraktar mig

‍
Svarta tårar som rinner från mina ögon
rimmar med mitt egna namn.

‍
Jag är gående
Natten som är längre än vägen
lyser som lyktan utan olja

‍
Jag är gående
bärandes på min egna kropp
som inte flyter i mina tårar
till där jag växte upp

‍
Så vacker
är den enda vägen tillbaka hem
bland alla dessa vägar.

‍

Dröm

Om jag gick till torget
med min dröm, gulnad som en mogen aprikos
i korgen som min mor lämnade
kommer den att likna en förbipasserande på
gatan?

‍
Gathörn
dess blodröda ansikte som äpplen
Kanske har den fallit
från den nedgående solen

‍
Ibland omfamnar drömmar mig
med armar lika grova som aprikoskvistar.
Jag vet att
tidens blod har runnit i min famn i åratal
som skördar-pojkens bara och slitna häl.

‍
Jaget inom mig har ingen tidsgräns
kvar är bara doften av ett blekt minne
Jag faller plötsligt in i en dröm
som en sten kastad i en stilla sjö.

‍
Ringarna som krusar sig från drömmen
tar mig till en ännu längre natt.

‍

Mördare

En handfull natt som har mognat
Väntar fortfarande på mig
På kanten av vägen inom mig

‍
Himmelen med slitna kläder!
Hur länge ska du låta
dina bara lår synas
från det grova tyget
Som grannens eldiga dotter?

‍
Längtan är som en bebis i en vagga
Sträcker armen efter mig på natten
Med äldsta atlasen från bokhyllan
ammar jag honom ibland

‍
Jag vet
Det är alltid någon som följer efter mig
Doften av en färglös blomma tränger igenom
mig
Om du en dag
hittar mig bland en vissnad dikt
berätta att längtan är mördaren.

‍

Blålusern

Jag vattnar min torra, törstiga dröm
med doften av min barndom.
Ansiktet av poppelträdet på kanten av vintern,
morgonens bleka kropp,
skugglösa mörkret utanför fönstret,
blommar som en snöflinga
I klockans oändliga bana.

‍
Fuktiga längtan som en knippe blålusern
Fyller minnens beska famn
När jag ser skjortlösa blommor
Påminner de mig om blommorna med avskur-
na kronblad
på gatorna i Urumqi

‍
Gryningen med sömnbrist
har inte lust att vakna
För den blev bakfull av natten

‍
Nattstaden,
ammar vattnets fylliga bröst
I staden där det inte finns någon Gud
Berömmer en poet Gud i sina dikter
precis som den ödsliga platsen där jag föddes
Är den väldigt oattraktiv.

‍

Nattens sista smala punkt

Tiden som blev solbränd,
Månen som strömmar in från takluckan,
det sorgliga tickandet från klockan i mitt sov-
rum,
pratar alltid med varandra
I kroppen som förvandlas till poesi

‍
Längtan som läckande regndroppar
fyller den mig med dig

‍
Tyngden av en droppe tårar
som sju spadar med jord
brände den väntans bleka ansikte

‍
När jag gick igenom dig
Kände jag mig vilsen en kort stund
Det är inte du som gör mig full
det är röken av tändved plockad från de sju
gatorna

‍
Jag är inte mjuk som vin eller hård som vatten
Jag föll som snö i min dröm
På årstiden lika avlägsen som dagens horisont
Nattens sista smala punkt
Glittrar som en sliten slipad kniv

‍

I en lång nattstad

Jag bor i en stad där nätterna är långa,
Egentligen flydde jag från natten,
Natten var så mörk där
Som om det aldrig hade funnits ljus
Och det ger mig alltid en mardröm.
Människornas ögon var svarta där
De såg svart när det egentligen var vitt
Deras hjärtan var svarta,
de bygger mörker av andras glädje.
Deras tungor var svarta
Förtalade folkets öde.
Svarta ögon, svarta hjärtan, svarta tungor
Fängslade folket till natten
Jag bor i en lång stad där nätterna är långa,
Ibland finns det ingen sol, ibland blir det ingen
dag
Men dem som har solen i förvar
sover lugnt i den långa natten.