Gatans myller letar sig upp till balkongen på
stadsbiblioteket i Göteborg. Bland motor-
cyklar, människor som sörplar i sig kaffe och
skrattande barn sitter vi i ett intensivt samtal
om litteratur, sammanhang och kulturpolitik.
Arbetet med Göteborg som litteraturstad är i
ständig utveckling och det är bland annat detta
som Sofia Gräsberg är en del av. “Rent kultur-
politiskt är frågan om lokaler och samlingsplat-
ser superviktiga. Det är svårt att organisera sig
och känna tillit utan möten och kontakter med
andra. Vi har ett projekt kring unga arrangörer
som ska starta i höst tillsammans med kultu-
rUngdom som ska bli kul”

‍
Sofia Gräsberg, verksamhetsledare för Gö-
teborgs litteraturhus och lärare på kandidat-
programmet i litterär gestaltning sitter på ett
sätt i mitten av allt, i litterära rum i
Göteborg. Hon beskriver sitt arbete som
om och med litteratur, i rum, genom
communitywork, läsande och kurerande, där
allt är “ett underbart trassel av trådar som
ändå hänger ihop”. Litteraturhuset Göteborg är
en ideell förening och framför allt ett rum att
verka i som Gräsberg menar låter henne se vad
som händer i sfären, hur samtalen går och vilka
behov som finns. Hon påpekar att “litteratur-
huset som föreningen är mer en organism än
en organisation, en levande sammanslutning”
vilket ställs i kontrast till universitetsarbetet
som styrs av fler krafter och måste fungera på
ett visst sätt.
Även arbetet på HDK Valand belyses där
Gräsberg menar att “Förhoppningsvis ska
studenterna efter utbildningen kunna oriente-
ra sig i hur man kan jobba med litteratur och
inte enbart som en författare, i bermärkelsen
en person som publicerar böcker”. Detta i och
med att litterär gestaltning, som är en konst-
närlig utbildning, skiljer sig ifrån dess master-
program och även från utbildningar i litteratur-
vetenskap. Under bland annat Jenny Tunedals
ledning kom Kandidatprogrammet att utvecklas
eftersom man menade att det delvis “fanns
en motsättning mellan det litterära fältet och
utbildningarna”. Vyerna vidgades just kring hur
man kan kombinera det egna skrivandet med
annat litterärt arbete och på så sätt “utmana
bilden av vad en författare kan göra och vad
litteratur kan vara”. Detta arbete blir centralt
inom programmet men även inför den nyska-
pade kursen “Att skriva i Exil”

‍
“Den kursen är lite en drömkurs som jag och
några kollegor har pratat om väldigt länge [...]
Jag har utvecklat den, igen då utifrån samtal
med kollegiet men också i dialog med saker
som händer ute på fältet där vi känner ‘här
saknas det något’ och i det här fallet var det för-
fattare som skriver och befinner sig i exil”

‍
Sofia Gräsberg talar vidare om hur kursen
växte ur “ADAB: att skriva mellan svenska och
arabiska” och samtal med ICORN och fristads-
författare. Valand har också samarbetat med
just ICORN för rekryteringen till kursen och
menar att det finns ett värde i att få in denna
typ av kunskap och kompetens som annars
kanske inte kommer till dessa rum av olika skäl.
Att uppmärksamma problematiken med att
orientera sig i en ny litterär offentlighet bortser
inte hon ifrån, och talar om vikten av att lära sig
att nätverka och samarbeta med andra för att
hitta sina läsare och sammanhang. Kursen får
också fungera som “ett led i att försöka stärka
yttrandefrihet” då den är uppbygg på en demo-
kratisk folkbildningstanke, som hon menar att
många kurser på litterär gestaltning utgår ifrån.

‍
I samtalet om demokrati synliggör Gräsberg
litteraturhusets arbete med unga och om
tillgången till rum. Hon säger “Rent kulturpoli-
tiskt är frågan om lokaler och samlingsplatser
superviktiga. Det är svårt att organisera sig
och känna tillit utan möten och kontakter med
andra. Vi har ett projekt kring unga arrangörer
som ska starta i höst tillsammans med kultu-
rUngdom som ska bli kul”

‍
Sofia Gräsberg tillhör dem som varit i kontakt
med flertal olika författare genom sitt yrkesliv
men blir ändå nervös när frågan om hon har
någon litterär aktör som inspirerat henne, förs
på tal. Hon menar att det är oerhört svårt att
sålla bland alla och endast nämna en. Trots
detta väljer Gräsberg till slut att nämna Jo-
hannes Anyuru och säger: “Jag tycker att hans
författarskap är jätteintressant och bra men
också för allt det arbete han gjort vid sidan av
det egna skrivandet, på tal om allt som förfat-
tare gör som inte alltid uppmärksammas så
mycket. Hans arbete med skrivarskolor, först
med Pantrarna för upprustning av förorten och
sen med skrivarskolan som kallades Qalam och
som idag övergått till att bli ett konstkollektiv,
är värt att nämna” Hon talar om folkbildandet,
som varit genomgående under hela intervjun,
men även om det samtalsbaserande arbetet
med betoning på skrivandet och läsandet som
Anyuru varit en del av. Slutligen säger hon att
hon “hoppas att man fortsätter att prata om
hans senaste bok Ixelles. Det finns mer att säga
om den”