Ingenting rämnade och matsmältningen tog
vid. Jag tror inte vi bestämde oss för att bli till;
jag tror att kosmos helt enkelt spydde ut oss.
Det som var invärtes beströks med tinctura
myrrhae et aloes, det som var utvärtes torka-
des med linneremsor rent. Almanackan fick sin
kronologi med mellandagar och misstag – och
här står vi nu. I fållan där världen samman-fal-
ler med sin världslighet, Galapagossköldpad-
dan med sin jäskammare och myopiska blick.
Framför rosettfönstrets löfte föredrar vi moss-
likets magsäck. Att utan trumhinnor registrera
svarspulsens amplitud. Under dinglande Cas-
siopeja patrullera som keratinänglar med me-
solitiska ögonhålor. I varje mjukdel en käkkrok;
i var röstspringa en genomslående tunga. Utan
sömnrubbning återuppväcks inga nattfåglar,
barbasteller som lever på gruvluft och mörker.
En slaguggla som lämnar sitt daggömsle är
skugglös i skymningsljus.
Du tror att det har börjat – det har det inte,
men vilket ögonblick som helst väller det in.
Allt söker sin springande punkt. Schavotten
där utfallsrummet är förhandlingsbart, en
strålningspuls synkad med det kardiovaskulära
systemet. Kalenderbilden för januari
visar ett sävligt urtidsdjur, en lamantin. Ifall det
är risk för att grenar ska knäckas måste
verket ruskas tills benen dråsar ned, som ett
sjok av svartbaggar över ett askflöde.
Ralf Andtbacka är en
finlands-svensk poet
och förläggare bosatt i
Helsingfors.
