På den tiden satt jag ofta på tåg
i rökkupén
mellan min hemort och en annan
ofta fanns rött vin i kaffekoppen
och cigaretterna var många
Cirkusvinden kallade jag mitt allra först koppar-
stick
ormen ströp sig själv
cirkusdirektören piskade sig själv till döds
ballerinan hängde sig i sin lina
ingen publik
Landskapet for förbi så som det gör
speglar av sjöar
älvdis
tystnad
Nu när jag åkte häromdagen
rusade landskapet
sjöarna låg kvar
diset men ingen cigarettrök
tekniken omkring mig skriker
människor skriker
till och med när de skriver
Och så jag som är människa
vi som är människor
åhörare, betraktare
upphovsmän till applådåskor
förvaltare av rädsla
Men i tågfönstrets spegling
syns fortfarande
samma gamla vita sminkning
samma rödmålade mun
håret ännu orange
näsan röd
På min barndoms frusna sjö
har man ställt
muséer
katedraler
stora män
kolonner
mytologier
en jävla massa biblar
ännu fler namn
fraser och
citat
där under isen
i skuggan
speglar sig livet
med grodynglens svansar vispande mot huden
Trött som en kopp
en grårandig kopp
säger du
du är kanske den första
i universum som sagt så
säger jag
du skrattar oförställt förtjust
men oförstående
om det oerhörda
att mitt hjärta
genomskjuts av
regnbågar och stjärnor
när du säger sånt där
Camilla Mollung är en poet bosatt i Jönköping.
