Böckerna är det hål där världen står öppen.

Madeleine Gustavsson i Med andras ögon. Om böcker mest, Liber (1978)

‍

Läsning är den ensammes gemenskap. Läsaren ingår i en världsomspännande förening av individer. Ett kollektiv av solitärer håller igång ett tyst samtal över tid och genom rum. Därför är det viktigt att många läser så OLIKA böcker som möjligt – inte att alla läser SAMMA bok. Trenden att alla ska läsa samma bestseller leder till verklig ensamhet – den utarmande och fattiga ensamheten. Att läsa detsamma som alla andra leder till fångenskap i nuet. Dock finns det en form av kollektiv läsning, läsecirkeln, som bevarar verkets och läsarens unika och tidlösa samexistens. Läsecirkeln är inte ett kollektiv utan en liten grupp av individer.

Det finns god litteratur som har många läsare och det finns god litteratur som har få läsare. Båda sorterna är värdefulla. Men när den värdefulla litteratur som når få läsare diskuteras (man kallar det för ”smal” litteratur) halkar resonemanget snabbt in på frågan om exklusivitet och elitism. Vad man menar med elitism är inte lätt att förstå, argumenten är grumliga och kommer ur ett uppifrånperspektiv. Jag har aldrig accepterat begreppet. Bra litteratur är aldrig elitistisk. Elitism är något helt annat, till exempel detta att tro sig veta vad ”vanligt folk vill ha”. Elitläsaren finns överallt, är vem som helst. Idag finns det högt utbildade personer (en elit om man så vill) som är i det närmaste illitterata.

Jag kommer från ett arbetarhem utan kulturellt och litterärt kapital. Tack vare ett nyöppnat kulturhus och bibliotek i Skövde under 1960-talet gick jag som fjortonåring i ett slag över från att läsa serietidningar till ganska avancerad skönlitteratur. De första böckerna blev Eyvind Johnsons svit om Olof. Några år senare hade jag upptäckt både Franz Kafka och August Strindberg. Stadsbiblioteket var en guldgruva: Sartre, Camus, Sara Lidman, Rilke... Det fanns oändligt… Gunnar Ekelöf och Lars Gustafsson har sedan dess blivit mina ständiga följeslagare. Jag lånade och läste och ingen sade till mig vad som var lämpligt att läsa vid min ålder. Man skulle med den sociologiska jargongen säga att jag under några år där i Skövde medvetet förvandlade mig från en i massan till en medlem av eliten. Men begreppen har ingen bäring i sammanhanget. Människan kan aldrig reduceras till en kugge i ett sociologiskt idébygge.

Någonstans har Lars Gustafsson skrivit att man kan leva ett rikt och meningsfullt liv utan att ha läst en enda bok. Det är en insikt att ta på allvar. Läsivrare kan med sitt ibland missionsliknade patos skrämma bort många av dem som på egen hand och med varsam guidning skulle kunnat hitta fram till läsandet som en omistlig del av livet. Det bästa sättet att upptäcka litteraturen – och kulturen – är att se den som en undanhållen skatt som måste erövras. Jag tackar ödet och försynen för att jag i min ungdom inte utsattes för någon läspedagogs omsorger. Istället fick jag möjlighet att göra uppror mot en deterministisk människosyn som identifierar individen genom dennes sociala grupptillhörighet. Och vilken normal ungdom gör som lärare och föräldrar vill. När en lärare äntrar klassrummet försedd med en klassuppsättning av någon åldersanpassad bok dör intresset för litteratur.

När jag på besök hemma hos mina lekkamrater ur övre medelklassen ibland fick syn på en hel vägg klädd med hyllor fyllda med böcker, var min omedelbara reaktion att jag som vuxen skulle ha flera rum helt fyllda med böcker. Det märkliga var att dessa mina kamrater, som växte upp omgivna av böcker, bara läste om de blev tvingade. För dem gällde det att skärma av sig mot de krav som kom från ambitiösa föräldrar och lärare styrda av läroplanen. Deras protest och väg till självständighet bestod bland annat i att vägra läsa. Min protest bestod i att erövra det som jag inte förväntades kunna intressera mig för och att läsa allt utom läxorna.

Bengt Nerman, författare, kulturdebattör, folkbildare (son till Ture Nerman) har sagt ungefär: att den som vill ha en dålig bok aldrig nöjer sig med en bra bok. Det finns en sanning i de där orden även om uttalandet är ett sätt att spetsa till debatten om vad kvalitet är. Det är förstås omöjligt att hitta en formel som entydigt kan skilja ”bra” från ”dåligt”. Ändå vill en läsare hitta det ”bästa”  som går att finna. Den som läser mycket tillägnar sig med tiden ett allt säkrare omdöme vad gäller litterär kvalitet. Övning ger färdighet. Därför är det inte helt fel att fråga en erfaren läsare om tips på böcker. Precis som man frågar en trädgårdsmästare till råds om växters köldhärdighet, eller en bilmekaniker när ens fordon inte vill starta. Detta vilar förstås på att storläsaren ifråga har ägnat sitt intresse åt i princip alla litterära genrer. Det är, som sagt, viktigt att människor läser olika böcker. Den dag alla människor läser samma bok lever vi i fattigdom.

Var finns då litteraturen? Den första plats vi tänker på, eller borde tänka på, är biblioteket, närmare bestämt folkbiblioteket. I Ali Smiths novellsamling Bibliotek (2017) där författaren varvar noveller med intervjuer av flitiga biblioteksbesökare finns den återkommande reflektionen att ett bibliotek inte får och inte kan vara en butik. Samtliga intervjuade framhåller det viktiga i att folkbiblioteken är skattkammare för den litteratur man inte hittar i det kommersiella flödet. Folkbiblioteket är den enda plats i samhället där det finns något mer än det som hör till det mest kända och omtalade. Bokens intervjuer lyfter också fram den viktiga insikten att ett bibliotek inte får förvandlas till ett tivoli. Läsning är en privat handling som kan delas med andra dock inte via olika sorters jippon.

De två andra platserna där litteraturen finns tillgänglig är bokhandeln och antikvariatet. Numera ersätts dessa av sina nätversioner (där man tyvärr inte kan ströva utmed hyllorna och låta slumpen styra en till okända titlar och författarskap). Jag minns fortfarande euforin och skammen när jag hade köpt min första egna bok. Det blev Harry Martinsons diktsamling Passad (en pocketutgåva). Euforin kom av att jag vågade kliva in i litteraturens finrum och där hävda min rätt och tillhörighet, medan skammen växte ur insikten att jag hade slösat bort en massa pengar på något vars värde inte kan mätas för att i en siffra bevisa sin nytta. Det är kanske svårbegripligt för många att jag genom detta köp av en enkel bok hävdade mitt värde som individ och människa.

Pseudonymen Falstaff, fakirs mest kända aforism är väl den om böcker och läsning: ”Av läsning blir var mänska klok. Därför läs varenda bok.” Alla förstår det skruvade i uppmaningen. Den som har som sitt mål att läsa alla böcker är uppenbarligen inte riktigt klok. Ändå ligger det ett korn av sanning i att en sådan strävan kan vara något gott i sig. Och en gnutta sanning ligger det väl i att man kanske blir en smula klok av läsning. Men man blir förmodligen inte per automatik en god människa av läsning. Bildning och godhet är långt ifrån hundraprocentiga speglingar av varandra. Jag fick en gång i arbetet en fråga, som väl var mer en filo sofisk tanke än en fråga, om varför det skedde så många mord i de miljöer där Agatha Christies deckare utspelar sig. Miljöerna befolkades ju av det man förr kallade för ”bättre folk”, och där borde det väl inte förekomma sådant som primitiva drifter och barbariskt beteende. Frågan speglade en tanke om att ju mer bildad man är desto mer humant uppträder man. Man tänker att en god fostran ger en god människa. Mitt spontana men tysta svar var, att det är väl just i de övre samhällsskikten sådana dåd som skildras i pusseldeckarna sker. Pengar, arvstvister, statusjakt, moralism och försök att klättra i hierarkin… Några av världslitteraturens största namn var samtidigt i vissa avseenden moraliskt tveksamma som personer. Ezra Pound, Luis Ferdinand Celine, Jean Genet, Yukio Mishima… Det är förstås inte moraliska kvaliteter som skapar en stor författare.

Om skönlitteraturen inte gör oss till bättre och kunnigare människor ställs förstås frågan vad den är bra för. Inför den frågan blir jag alltid svarslös. Det finns fraser om att läsning vidgar våra vyer, låter oss möta ny sätt att tänka, ger oss historisk kunskap som ställer nuet i perspektiv till en dåtid och mera i den stilen; en sorts argument som liknar vilket högtidstal som helst. Det enda jag säkert vet är att en bra bok ger mig glädje, låter mig föra ett samtal på en nivå dit jag inte skulle kunnat ta mig på egen hand. Men jag inser strax att alla mina argument för läsningens värde är högst privata, rentav intimt privata. Läsningen blir en egoistisk handling inte mänsklighetens räddning. Några av mina favoritförfattare, Samuel Beckett, Franz Kafka, Gunnar Ekelöf skulle nog bli förfärade om de fick veta att deras verk genom någon litteraturvetenskaplig fint plötsligt kunde användas pedagogiskt. Skönlitteraturen är inte didaktisk utan kamratlig, en kamratlighet som står pall även inför det fasansfulla. Det som filosofin, psykologin och litteraturvetenskapen kallar för Das Unheimliche; det obehagliga som i litteraturen och konsten spränger sönder en trygg och igenkännlig hemtrevlighet. Kanske är det så att bra litteratur river ner det vanliga, det trygga, det invanda. Det är antagligen den egenskapen och inte någon moralisk förträfflighet som kännetecknar litteratur av hög kvalitet. Även August Strindberg var expert på denna sorts konstruktiva nihilism.

Läsa för Lethe. Läsningens ständiga följeslagare är glömskan. Kunskaper, upplevelser, berättelsernas handling, minnesvärda diktrader, texters budskap, dikters skönhet… Allt sådant förbleknar tills dess ingenting finns kvar. I bästa fall dröjer i minnet den känsla en bok lämnade efter sig, kanske även minnet av författarens stil, egenart. Jag läser alltid med pennan i hand, stryker under, klottrar kommentarer i marginalerna, viker hundöron. Jag gör det som en ritual i minnets tjänst. Men jag vet att det inte fungerar och minns inte understrykningarna i högre grad än bokens text i övrigt. Dock: när jag hittar en understrykning i en bok jag återvänder till förstår jag varför jag strök under orden, raderna, stycket. Samtidigt anar jag i mötet med understrykningen att det finns andra saker som jag hellre borde ha markerat för minnets skull. De avsnitten och deras innehåll är givetvis förlorade för alltid. Den kanske mest ironiska varianten av läsningens glömska är den som inträffar när man jublar sig igenom Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt (sju band i den svenska utgåvan). Att även detta monument över minnet obevekligen drunknar Lethes vatten känns minst sagt sorgligt, eller kanske roande. Att dela läsningen med glömskan är som att försöka rädda någon ur en flod med starkt strömmande vatten. Jag, läsaren, har ett grepp om boken, det lästas hand, men strömmens kraft är så mycket starkare än min, och jag tappar greppet och boken försvinner bort i vattenvirvlarna.

Läsning av en text resulterar ofrånkomligen i en palimpsest skapad av dubbelexponeringen av det lästas innehåll och språk och läsarens omgivning – rummet, landskapet, miljön, minnen, tankar... Det uppstår ett alldeles nytt verk. Marcel Proust skriver om detta i en liten bok Om läsning (Sur la lecture) utgiven redaktionellt 1994, på svenska 2007. Boken handlar inte om vad författaren läst utan om de platser han vistats på när han läste: rummen, vädret, solskenet, regnet, ljudet från gatan, vinden genom parkens träd, röster på avstånd där orden suddats ut och bara språkmelodin finns kvar, störande element, krav på närvaro vid matbord och andra sociala sammanhang… Allt sådant blandas in i läsningen. Uppfattad så blir den lilla boken en dokumentär om hur det verkligen är att läsa. Läsningen har alltid en kontext, inte bara den som är historien, kulturen, konsten, politiken, annan litteratur… utan också det som just i stunden blandar sig i själva tillägnandet av texten. Det är en fullständigt självklar insikt, om inte annat sedan Marcel Proust satt ord på upplevelsen. Att läsa är en balansakt mellan distraktion och koncentration. Varken det ena eller det andra tar överhanden, men resultatet blir ett nytt verk skapat av texten och dess läsare.

För mig har läsning blivit en sorts drog. Jag måste alltid ha något att läsa, något som gör mig sällskap in i natten där evigheten finns. Döden läser min bok. Jag läser dödens bok. 

Jag menar förstås livet.