Krister Gustavssons diktvärld är, å ena sidan, en sinnesintryckens värld; å den andra, en värld där dessa sinnesintryck måste tolkas, ordnas, genom orden länka det upplevande jaget till allt som inte är jag. Eller, på sätt och vis motsatsen: hävda jagets position utanför världen, dess momentana frihet i relation till alltings sönderfall, det vill säga tiden.

Det finns en tredje variant av sinnestänkandet, och det är de återkommande beskrivningarna i Krister Gustavssons böcker av hur jaget och världen flyter samman, eller där den språkliga analysen av fenomenen föregår jagets upplösning. Detta tillstånd, som ibland är skräckfyllt, ibland neutralt men påfallande ofta liknar lycka – detta tillstånd är den helt oreligiöse Krister Gustavssons koppling till mystiken. 

Om det låter invecklat vill jag snabbt inskärpa: det är avsevärt mer invecklat än så. Ändå är Krister Gustavsson inte någon svårtillgänglig författare – bitvis svår, det är sant, den språkliga laddningen i såväl hans dikter som prosa är mycket hög, men i böckerna finns den sortens närvaro som bara verkligt betydande författare har. Och verkligt betydande författare är i någon mening alltid tillgängliga: Vi kommer helt enkelt inte förbi dem.

En omistlig del av Krister Gustavssons litterära energi är humorn. En svart humor, säger man spontant, och det är nog riktigt, men detta ganska till intet förpliktigande uttryck, svart humor, ger inte alls hela bilden. Kristers humor är bred och oförutsägbar, där ryms avancerad ironi och slapstick, ett snudd på maniskt ordlekande (vars frånsida är förtvivlan) och en sorts torrt kluckande sarkasm. Det finns i hans utgångspunkt ibland något av småskrattande gud i färd med att organisera tingen och dimensionerna. Villaområden, cyklar, årstider, fåglar, vägnät … Det vanliga får hos denna ordkonstnär inte sällan en karaktär av overklighet som får en att skratta. Eller, för den delen, att oroligt undra vilken planet man bor på.

Krister Gustavsson och Elsie Johansson – två författare med helt olika slags temperament och stilideal. Ändå har de åtminstone en avgörande sak gemensam: det initiala utanförskapet, skrivandet som en kamp för värdighet, bildning och självförståelse. 

Elsie Johansson ingår i den långa raden av svenska arbetarförfattare för vilka frigörelsen varit närmast synonym med förvärvandet av kunskap: hon tillhör den generation som växte upp i ett Sverige där folkbildningen, inte arbetsmarknadspolitiken, var det statsbärande partiets idémässiga grund. Det var också på den tid vårt land hade en borgerlighet med intellektuella resurser och aspirationer, därmed fanns något för de lägre klasserna både att sträva till och göra uppror mot.

Krister Gustavsson, uppvuxen i en allt annat än litterär miljö några decennier senare, i femtiotalets Skövde, har aldrig haft någon ideologi att strida för. Men jag är rätt övertygad om att hans solidaritet med den som står utanför bildningstraditionen är benhård och att hans indignation över urholkningen av densamma är avsevärd. Däri ligger hans uppror.Det är naturligtvis främst som erkännande av de både täta och syremättade diktsamlingarna, romanerna, essäerna och den andra prosan Krister Gustavsson får ta emot årets Elsie Johanssonpris. Men jag vill även om påminna om att Krister på eget initiativ, inom rollen för sin andra yrkesroll, bibliotekarie, också varit en trägen och originell och mot samtida krafter kämpande folkbildare (en insats på många nivåer och under många år och för vilket han också belönades av Svenska Akademien 2011). 

Här bör även nämnas Kristers outtröttliga insats som redaktör, tillsammans med Magnus Ringgren, vid återutgivningen av Willy Granqvists skrifter, 2005–2009. Detta och mycket annat ingår i konstnärskapets totalitet; i uppdraget, det på samma gång självpåtagna och föreskrivna.