Upplitt Magasins Aron Berglund pratar med den svenske författaren, litteraturkritikern och kulturjournalisten Ola Larsmo om litteraturen och det fria ordet.
OLA Larsmo, är välkänd för sitt stora engagemang för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Larsmo har tidigare agerat ordförande för Svenska PEN – en organisation som arbetar för att främja litteratur och försvara yttrandefrihet – och i september klev han av sin nuvarande roll som styrelseledamot för Internationella PEN, efter en sexårig mandatperiod.
För det första tycker Larsmo att det är löjligt att bli stämplad som specialintresserad inom kampen för yttrandefrihet, då det snarare handlar om att andras intresse har minskat. Larsmo menar att ett engagerat ställningstagande mot yttrandefrihet borde vara en självklarhet. Att vara insatt i något så viktigt som fritt ord, fri press och en fri litteratur är en grundförutsättning för att det i huvud taget ska fortsätta fungera.
– Man kan inte erövra en demokratisk rättighet en gång för alla och sen bara koppla av, tydliggör Larsmo.
För att försvara vissa grundläggande samhällsfunktioner behöver man underhålla och fixa hela tiden, annars ruttnar den bort. Larsmo liknar det med att sköta om ett hus. Om en panel ruttnar, byt ut den, annars rasar huset tillslut. Han säger att folk, och också yngre generationen, behöver inse att det man inte kan eller vill leva utan måste man kämpa för att bevara.
Internationella PEN har på senare år behövt arbeta hårdare än förut för stöd till yttrandefrihetsfrågor. Det är sedan pandemin som något har förskjutits inom kulturbygget, förklarar Larsmo, vilket han tycker är tråkigt då de tvingats fokusera mer på finans än vanligt. Vidare berättar han att yttrandefriheten faktiskt har väldiga problem på en global nivå och att det successivt har försämrats över de senaste 15–20 åren. Detta syns tydligt i statistiken från journalistförbundet och myndigheten för kulturanalys att hotbilden gentemot politiker och tjänstemän ökat även i Sverige. Den roll sociala medier spelar är komplicerad, men otvetydig. Larsmo förklarar hur sociala medier kan missbrukas av totalitära krafter och används som ett verktyg av utländska och extrema krafter för att piska upp och polarisera.
– Det är en ständig psykologisk krigföring som används för att förstärka splittring och motsättningar inom samhället, säger Larsmo.
Trollfabriker i Sverige och runt världen arbetar konstant med att pumpa ut destruktiv desinformation. Dessa strategier förstör sociala medier som ett demokratiskt redskap för kunskap. På frågan hur man förhindrar denna splittring från att ta vid svarar Larsmo:
– Det korta svaret är kunskap. Det handlar om att bli medveten om hur manipulerade vi egentligen är.
Med kunskap om hur desinformationskampanjer fungerar så kan det genomskådas. Att den nuvarande regeringen har dragit in på stödet till olika bildningsförbund och tidskrifter menar Larsmo kommer leda till mindre folkbildning och mångfald, vilket är just de redskap vi har för att förstärka kunskapen inom dessa områden. Larsmo är missnöjd med regeringens agerande och menar att besluten i bästa fall grundas i okunskap, men i värsta fall en olust vid demokratiska offentligheter. Den tidigare bilden av Sverige som en garant för yttrandefrihet har försvagats ganska rejält av den senaste regeringen, fortsätter Larsmo, särskilt när vi sett statsministern skaka hand med både Erdogan och Orbán.
Skrivandet är ett av många redskap för att skapa förståelse för samhället och historien.
Larsmos litterära karriär består huvudsakligen av romaner, noveller och essäer ofta präglade av ett historisk och samhällskritiskt perspektiv, och 2023 utnämndes han till gästprofessor i Moa Martinsons namn vid Linköpings universitet för sättet han skildrar just samhället och historien. Över bemärkelsen är han väldigt glad och hedrad, och vill gärna se att svenska universitet delar ut mer sådant till författare och människor verksamma inom konstnärliga yrken. Det blir en bra mötesplats mellan akademisk forskning och skrivande.
Men hur började Larsmos skrivande karriär?
Han ger ett deja vú-aktigt svar:
– Jag tror inte man börjar, andra slutar. Picasso sa en gång att alla barn är konstnärer.
Larsmo förklarar hur att lyssna till och skapa berättelser är någonting som är grundläggande mänskligt, att vi tycker sånt är roligt. Men sen är det en del människor som väljer bort det.
Idag har Larsmo publicerat över 20 verk och i somras släpptes senaste boken kallad 11 Lektioner i Svensk Historia, där han gräver sig ned i och försöker förstå delar av Sveriges mest obehagliga och komplicerade historia. Boken är en sammansättning av de två tidigare titlarna Tio lektioner i svensk historia (2021) och Lektion 11 (2022) som handlar om flyktingar under andra världskriget och den svenska rasbiologin.
Vidare i september gav Larsmo ut sin första novellsamling sedan 90-talet, Rädslan, där genren är samtida skräcknovell, men utan spöken.
Längre, framtida mål är ännu höljt i dimman. Larsmo förklarar att han alltid ser sin nuvarande bok som sin sista och att det enda målet är att skriva klart nästa dag.
