Det är ett vackert omslag som pryder utsidan
av Adelfo Zarazuas diktsamling Osynliga sträng-
ar (Visto förlag, 2023). En grå akvarellmålning,
lite oförutsägbar, men den summerar kanske
den lite spretiga och färgsprakande helheten
som blir dessa dikter. Det är årstider och kärlek
och drömmar och tid och vatten, lite huller om
buller. Men så är ju även livet, och Zarazuas
egna ton följer oss igenom verket som en trygg
hand.

Kärleken är återkommande, och lyckas ofta
bli en snygg brytpunkt i kontrast till de andra
dikterna. Idag, där diktjaget bara vill betrakta
ljuset på sin älskares hår, är direkt placerad
efter Regn, som kommer lastad med ångest,
och så skapas ett intressant samband dikterna
emellan. Dels kärleken som en trygg glipa i till-
varon, ett friskt andetag mellan allt det andra.
Men han lyckas också inte förminska den. Att
kärleken inte bara blir det lilla, utan får vara
det stora. Det känns lika brännande att hålla
den andres händer, som att få fred på jorden.
Och trots att den känslan är ologisk, så är den
ju sann.

Idag

Idag vill jag inte fly,
inte prata
inte motsäga mina tankar,
inte drömma
jag vill bara betrakta
detta ljus på ditt hår,
och hålla dina händer,
medan stjärnorna
kommer närmare och närmare.

‍

Här ett utdrag från en annan vacker dikt, ‍

Tiden i vingarna

Det kan hända att i en mås
i en svala
i ett moln
i vinden
i kolibrins vingar
kommer jag med
all tid i världen
för att ge den till dig.
Och kanske i den kalla natten
skulle jag kunna säga dig att jag älskar dig,
innan du går in i ditt rum

Det andra finns också. Det världsliga och det
smärtsamma. Kriget och kampen. Det är en
hoppfull men sorgesam röst som talar. Dröm-
men om en bortglömd mänsklighet som Za-
razua vill och lyckas väcka till liv i läsaren. Med
finurliga metaforer vaggas vi in i det vackra
språket, samtidigt som undertexten vittnar om
verklig värk efter förändring.

‍När vi ska segra (utdrag)

När det väsentliga språket
blir en öppen hand
i ett tecken för stöd
och inte en knuten näve
inte det beordrande fingret heller
När ingen ska behöva söka krig
för att tala om fred
och man inte släpper brevduvor
som inte hittar den riktiga riktningen.
Då kommer vi,
min kära,
att ha segrat över tiden och rymden
och slutat med dödens begränsningar
och känt livet i dess fullständiga dimension.

Framförallt handlar nog Osynliga strängar om
kärlek. Dels gentemot människan som del i
något större, i naturen och kosmos. Dels i det
mindre, den romantiska kärleken, där en kort
blick blir en färdig dikt, och en vindbris blir till
ett samtal mellan löven.