Dödsryck och pauser, Johan Rasmundsons dikt-
samling som gavs ut 2023, tar
form ur en värld indränkt i ögon-
blicken mellan liv, lidande och död. De jagade
diktjagen blir ständigt in- och utåtvridna i
försök att finna en sann verklighet.
Detta sökande är centralt genom hela diktsam-
lingen, och ibland är det utskrivet.

“Men efter åratal som denna helvetiska låga
flyr jag plötsligt mitt eget jag”

Flykten från jaget är alltid smärtsam, högljudd
och intensiv. Men det är såklart omöjligt att
återgå till ovisshet när man sett verkligheten i
vitögat, i alla fall en nyans av den. När fler nyan-
ser öppnat sig, och diktjaget är på gränsen till
galenskap, kommer sanningen. Det är nästan
alltid döden.
Här kommer en vändning. Ibland är döden en
stilla vinterdag, ofta en pånyttfödelse. Den är
definitiv på det sätt att den tillintetgör allt som
var diktens början och mitt, och ljus för att
dikten nu aldrig riktigt dör. Diktjagen försvin-
ner från dikten och fortsätter framåt, eftersom
diktens ramar bara verkar innefatta det blodiga
sökandet. Rasmundson skapar en spännande
mystik kring det slutgiltiga, det som är bortom
döden, som gör att en del av dikterna kan fort-
sätta leva utanför pappret.
Som här, i Semester:

“i jumbojeten bort
tretusen meter över markytan
kapar jag plötsligt planet
och styr mot en helt annan stad
jag rattar och siktar mot mitt hus
som snabbt blir större och större
och när tvåhundra ton
av trasiga säten och krossat glas
tar sig in i mitt rum
bugar jag alldeles lyckligt
och jag dammar av mina kläder
i en helt ny värld
och börjar om”

Diktjaget kapar planet och styr mot sitt eget
hus, i ett desperat försök att fly och konfron-
tera det egna medvetandet samtidigt. Efter
kollisionen är jaget bugande och lyckligt, och
försvinner från dikten lätt och fri, trots den me-
taforiskt totalförstörda tillvaron. Det är såklart
makabert, men utmanar också nyfikenheten i
självdestruktivitet, att se vad som föds när allt
blivit förstört.

Slutsatsen blir att Rasmundsons dikter handlar
mycket om döden, men lika mycket om åter-
födelsen. Om att våga krascha planet, för att
kräla ur askan.