‍Martin Espada, född 1957 i Brooklyn, är en ame-
rikansk poet, professor och tidigare advokat. Han
belönades 2021 med National Book Award for Po-
etry. Det puertoricanska påbrået och aktivismen
är ett återkommande tema i hans texter.

‍
Det är på vissa sätt en komplicerad uppgift att
recensera eller i en annan bemärkelse bedöma
internationella poeter. Poeter vars språkbruk,
referenser och zeitgeist ofta rör sig kring geo-
grafiska områden och sammanväver kulturella
metaforer som lätt kan gå missade för den
oinvigde. På det planet misstänker jag att en
viss del av dikternas sociopolitiska budskap
går mig förbi. När jag läser Flytare känner jag
mig trots det hemmastadd i texterna, som att
det livliga språket i någon mån agerar likt en
ledstjärna. Detta trots att jag i delar, åtmins-
tone inledningsvis, känner mig manad att luta
mot en googlesökning för att på bästa sätt
föreställa mig scenerna han skickligt målar
upp. Tobin Bridge, en bro som sträcker sig över
Mystic River och förbinder Chelsea och Boston,
namnger delvis den första akten; Att hoppa från
Mystic Tobin Bridge, där diktjagets motvilliga
taxifärd skildrar delar av brons historia och
berättelsen om hur hustrumördaren Chuck
Stuart sånär undslapp rättvisan till en oskyldig
afroamerikansk mans förtret genom ett lögn-
aktigt samtal till räddningstjänsten. Hans plan
att lösa ut hennes livförsäkring gick i stöpet.
“Chuck Stuart hoppade just från Mystic Tobin
Bridge”, anmärkte Espada, som på den tiden var
yrkesverksam advokat.

Upplägget kan i många av dikterna liknas vid
prosalyrik, vilket sannolikt tilltalar vissa läsare
mer än andra. Själv sällar jag mig till grup-
pen som står någonstans mittemellan dessa
läger. När Espada, i Inte för honom den falska
profetens sjö av eld, beskriver hur den mexi-
kanska mannen Guillermo faller offer för två
Trump-entusiasters hänsynslösa våld blir det
genast svårt att hålla känslorna i styr. Lyriken är
rapp, snärtig och flyter som samlingens namn
genom uppmärksamheten likt en farkost alltför
trollbindande för att missa. När diktjaget riktar
in sig på den forne presidenten ökar tempot
och takten ytterligare och mynnar ut i ett slags
skriftlig explosion.

– “Händerna flaxade av och an medan han
talade, en demagogs händer, inget blod under
naglarna, ingen urinstank att skrubba bort.
Han brukade hetsa på mässandet av Build
that wall vid massmöte efter massmöte, skrika
tills blodet steg högrött i ansiktet som på en
demagog fångad i onanidrömmarnas våld: en
tribut till den nya conquistadoren, muren rest
av mexikanska händer, teglet proppat fullt av
mexikanska hårstrån och naglar, virvlar av mex-
ikanskt blod över cementen likt hallonsås på en
skopa vaniljglass.”

Den hjärtskärande bilden av vårdpersonalens
omtanke bildar en så pass påtaglig kontrast
gentemot förövarnas handlingar att det för
tankarna till en kopp starkt svart kaffe utspillt
på ett kritvitt lakan.

“För honom är helvetet ett land där byggjob-

Jag bestämmer
mig för att
läsa igenom
alltihop en
gång till

baren som lägger asfalt på vägen till JFK:s tåg-
station ser Guillermo och ringer 112; helvetet
är ett land där ambulanspersonal böjer knä för
att svepa en filt över Guillermos skakande axlar
och tvätta hans ansikte rent; helvetet är ett
land där sjuksköterskan sätter ett morfindropp
i Guillermo så att han kan somna om.”

Skildringen av dessa kontraster löper som en
röd tråd genom samlingen, genom ett splitt-
rat land vars polarisering på många sätt tycks
accelerera snarare än bromsa in. I dikten
Flytare förklarar Espada, med urskillningslös
detaljrikedom, varifrån uttrycket härstammar.
Flytare - en term som myntades av gränspolis
för att beskriva människorna som aldrig tog sig
hela vägen innanför landet och driver fram och
tillbaka längs vattenytan. “Säg Oscar Alberto
Martinez Ramirez”. Säg Angie Valeria Martinez
Avalos. Se hur de stiger från tungorna, fåglar
som ropar till varandra någonstans bland
träden ovanför våra huvuden och kvillrar i löv-
verkets mörka hjärta.”.
I den andra och tredje akten skiftar tematiken
en aning. Här besöks teman såsom kärlek
och familj, historien om när vi kom till amerika
skildrar släkten Espadas ursprungshistoria och
jag skulle stjäla en bil för dig skildrar den intima
kärleken till en partner. Det finns trots det ofta
mörka och ödeskantade temat en hjärtlig glimt
av humor i språket, det märks att översätt-
ningen av Henrik C. Enbohm har gjorts med
omsorg.

Trots att mina tankar driver tillbaka mot den
första, i någon mån mer explosiva akten av
samlingen så fortsätter Flytare utöva den enkla
men underskattade förmågan att framkalla
känslor. Att skrivandet och i synnerhet poesin
är ett stilistiskt hantverk är det troligtvis få som
är oense om, men ibland kan det förefalla att
vissa poeter har en förmåga att frammana det
som inte sägs. Att slå an på en ton eller not hos
läsaren som denne kanske inte ens själv kan
härleda.

När jag vänt på det sista bladet av den avslu-
tande fjärde akten noterar jag att det finns en
uppsättning förklaringar av platser, förtydli-
gande av kulturella begrepp och ytterligare
kommentarer tillgängliga för dikterna. Jag
bestämmer mig för att läsa igenom alltihop en
gång till. Om det inte är högt beröm vet jag inte
vad som är?