‍I förordet av Erik Spelmans diktsamling från
2020 står att den röda tråden i de 63 dikterna
är sökandet efter något. Ibland verkar detta sö-
kande vara efter ett du, ibland efter några flyk-
tiga ögonblick som alltid tycks vara passerade
och utom räckhåll. Det vänds och vrids på den
jagande känslan som aldrig verkar vilja komma
till ro. Helheten blir Fältstudier från Hydran.

Ingen dikt har titel, utan de är numrerade fram
till 63. Det är delvis synd, då titeln ofta hjälper
till att navigera varje dikt och ge sammanhang.
Dock verkar det vara Spelmans avsikt att dik-
terna gärna får flyta ihop en aning. Det märks i
alla fall på dispositionen. Diktsamlingen avslö-
jar en större enhet än bara 63 enskilda dikter.

I början finns en inledning, en vilja att förklara:
“Jag lovar att inte döma nu. Bara lyssna ett tag,
så reder vi ut allt tillsammans.” Några sidor
senare, en långsam insikt om en tillvaro som
egentligen vill bort. “Att överleva är inte att
leva”

Och sen vid dikt 11:
“Det går upp för mig att jag alltid är på väg
bort.” En insikt som hintar om en vilja att för-
ändra, och den kommer vid dikt 16: “Världen
fortsätter att spinna trådar, fastän vår egen väv
tycks ha brustit.”

Kanske finns ett syfte med att ingen dikt har
titel. Dikterna blir till en enda dikt på ett sätt.
Raderna går in i varandra trots att de inte står
på samma sidor. Jag fastnar för ett stycke i nr
26.

“Som malen söker sig mot ljuset
dras jag till sprickorna
i fasader under konstruktion
halkar på blöta golv i samma fabriker
som alltid är på väg
som aldrig är färdiga, utan invånare
eller ens rustade med ett datum
för inflyttning”

- Erik Spelmans

Det är en bra beskrivning av paradoxen att
ständigt söka efter ännu mera sökande. Att inte
dras till något redan gjutet, utan gå händelser
i förväg, flytta in i fasader utan inflyttningsda-
tum.

Men här finns också rader om det vackra med
sökandet. Att livet annars är isolerande. Kanske
är det värsta man kan göra att fastna i gamla
vanor, att inte våga släppa taget. Vi finns väl till
för att utforska? Det vittnar iallafall dikt 32 om:

‍
“Jag har så mycket att ge dig
du som finns därute
på resande fot, med språng i steget
upptagen med allt vad livet innebär
omplåstrad precis som jag
vettskrämd precis som jag”

‍
Erik Spelmans diktsamling är alltså ett vändan-
de och vridande på människans eviga sökande,
och trots att den har en tendens att förbaska
sig över det, skulle jag ändå säga att slutsatsen
blir ett kärleksbrev till det. Som i slutet av dikt
61:

“En nystart, de tunga lassen av vemod
bortsorterat i facket
där förluster och sorger trängs
hörde inte längre hemma i en vardag
med riktning mot allt det som var nytt”