Modern ungersk litteratur är inte okänd i Sverige. Det finns många utmärkta böcker översatta till svenska av Péter Esterházy, Péter Nádas och László Krasznahorkai. En ny generation av översättare har kommit (Daniel Gustafsson Pech, Péter Tóth). Men de här böckerna är romaner, poesin är inte så populär och lättläst som prosa. Under Bokmässan i Göteborg 2015 var Ungern hedersgäst. Då fick både prosa och lyrik tillräckligt mycket fokus och uppmärksamhet. Läsarna fick träffa poeter som Krisztina Tóth, Dénes Krusovszky och Balázs Szálinger. Lyrikvännens femte nummer under 2015 fokuserade på nutidens ungerska poesi.
Poesin i Ungern gick genom en förändring på 1970-talet. Det direkta konfessionella diktande förnyades, språket förenklades, nedstiliserades, och mycket ironi började användas. I stället för subjektiva dikter förekom mer och mer objektiva texter. De traditionella formerna löstes upp. Men utvecklingen stannar inte där med neoavantgarden och modernismen, den fortsätter till postmodern och dekonstruktivism.
I nutidens poesi: ”i stället för formvariationerna som regleras av linjer, stavelser, rytmer och konsonanser tycks den syntaxbaserade begräsningen av talformen dominera. Meningen kommer att vara viktigare än raden, och den förvirrande, ibland vaga liknelsen, mer känsligt kopplad till yttrandehandlingen och yttrandets ämne, kommer att vara vanligare än metaforen. (…) I stället för den formella aspekten av ironi baserad på inversion, är den modala karaktären hos reflekterande självironi iögonfallande. Retorik baserad på förnekelsens och bristens former och ord, beslutsam tvekan och medveten osäkerhet är vanliga. Berättelselikhet blir karakteristiskt såväl som meditativt, kontemplativt, beskrivande prosaorienterat tal.” (József Lapis: Enyhe mámor, Alföld, 2009/12., 77. övs. Judit Szeles)
Även slam-poesi, som dök upp med en eftersläpning på flera decennier (under andra hälften av 2000-talet), fick enorm popularitet och fortsätter att existera. Många slam-poesi tävlingar hålls och några eminenta ungerska poeter har bakgrund i slam-poesi (t.ex. Péter Závada, Zsófi Kemény).
Under det senaste decenniet har gesten att vända sig till de mer uråldriga skikten av språket utan tvekan intensifierats. Den är skriven i sammanhang med det poetiska språkets ritualistiska natur. (T.ex. János Áfra)
Uppkomsten av posthumanistisk poesi, åter förståelsen av traditionen av naturpoesi, slam-poesins triumf och vitaliseringen av offentlig poesi var alla spännande trender i 2000-talet.
”Biopoetiken som ramverk (talsätt) är inte intresserad av att registrera och beskriva skapandet av en tematisk om arrangering eller en ny typ av tal som kan betraktas som enhetlig i samtida ungersk lyrik och sätter poetiska idéer i fokus för tolkningen av enskilda texter, vilket kan göra det möjligt att se olika trender och historiska samband.” (Blanka Kolozsy: „this stone is the weight and the pain of the body”A Brief Overview of Biopoetic Tendencies in Contemporary Hungarian Poetry övs. J.S.) Naturen: kroppen, djuren och växter kommer i fokus; sjukdom, graviditet blir tema. ”…anser inte att kategorin subjektivitet kan skiljas från upplevelsen av rumslighet och kontakt med olika objekt och levande varelser.” (Blanka Kolozsy) (Jämför till exempel med uppsalabo Lisa Gidlöfs poesi i Sverige.)
Vi ska presentera ett fåtal unga ungerska poeter på engelska här som representerar de tendenser som vi har beskrivit (urvalet är gjort av Judit Szeles) i det hoppet att många kan få inspiration eller vill översätta ungerska dikter till svenska.
Judit Szeles är en ungersk-svensk poet bosatt i Uppsala.
