Den danske filosofen Sören Kierkegaard uttryckte att vi kämpar för det som vi inte har. Men vi använder samtidigt inte det som vi har. Det saknas yttrandefrihet överallt, men vi kämpar alltjämt för den. Tanken är fri, men vi använder den inte. Kierkegaard uttryckte detta under 1800-talet. Är det annorlunda idag? Vi kan likväl blicka tillbaka mot Sokrates era. Varför hade han ett så stort följe? Ungdomarna fick motivation från honom.
Sokrates koppling till ungdomarna ansågs skadlig för staten och ekonomin, och han behövde därför dömas. Han anklagades för att leda ungdomen in i fördärv. Vad som hände därefter står skrivet i historien. Sokrates sista ord var i den meningen: “Jag är för att dö, och ni är för att leva”. På det sättet kan yttrandefriheten ses som värd att dö för, och nyttjandet av tankefriheten är att leva.
Wikileaks grundare Julian Assange säkrade ett avtal med amerikanska myndigheter och fick därigenom möjlighet att återvända till sitt hemland Australien från fängelset i Storbritannien via USA. Jag vill med det sagt ställa en fråga: Är vår tid bättre än Sokrates eller Kierkegaards tid? Under 1600-talets grymma tid levde den berömde italienska astronomen Galileo Galilei. Han exkommunicerades av den romersk-katolska kyrkan år 1616. Enligt kyrkans myndighet kunde Galileo inte undervisa. Han kunde inte ens sprida den lära han predikade (att jorden kretsar runt solen). På den tiden trodde man att jorden var i centrum av solsystemet.
Den fiktiva historien om Nangeli skildrar en kvinna från Ezhava som levde i början av 1800-talet i Cherthala i den dåvarande furstliga delstaten Travancore i Indien. Hon sägs ha skurit av en bit av sitt eget bröst i ett försök att protestera mot en skatt på bröst. Enligt legenden tillhörde Nangeli och hennes man Chirukandan Ezhava-kasten och var “toddy-tappers”. Att arbeta som toddy tapper innefattade att klättra upp för höga kokosnötsträd och tappa dessa på kåda direkt från källan. Genom kådan skapas sedan en fermenterad, alkoholhaltig dryck. Under de första åren av 1800-talet kom pravathiyar (byofficerare) från Travancore till Nangelis hem för att undersöka hennes bröst och samla in skatt. Nangeli gjorde uppror mot trakasserierna; hon högg av sina bröst och presenterade dem för officeraren i ett groblad. Hon dog snart av blodförlust och hennes man Chirukandan, vid anblick av hennes stympade kropp, överfölls av sorg och hoppade in i hennes begravningsbål. Paret var barnlösa. Efter hennes död upphävdes bröstskattesystemet i Travancore kort därefter och platsen där hon bodde har kommit att kallas Mulachiparambu (bröstkvinnans land) och ligger i dagens Indien.
Aroj Ali Matubbar (1900-1985), en självlärd filosof, föddes i en bondfamilj i byn Lamchari i Barisaldistriktet i Bangladesh. Han studerade bara några månader på byns skola men samlade kunskap om olika ämnen genom egna ansträngningar och insikter. På fritiden började han mäta mark och utvecklade snart exceptionell expertis i de matematiska och geometriska beräkningar som krävdes för detta. En händelse i hans ungdom gjorde honom till en hängiven troende. Efter hans mammas död gick ingen med på att begrava kroppen på grund av ett fotografi av henne. Till slut blev hon kremerad av några personer i huset.
Dessa är enbart ett axplock av berättelser som berör yttrandefriheten och tankefriheten. Vad händer idag? Vi bevittnar krig och konflikt, inte bara i Ukraina och Gaza, utan även i andra delar av världen. Många möter förföljelse och fängelse för deras kamp för det fria ordet. Många av våra kollegor sitter fängslade i olika länder. Vi får aldrig glömma Dawit Isaak som är fängslad i Eritrea och Gui Minhai som är fängslad i Kina. Många är på flykt och många är hotade. Självcensuren har ökat.
I det här numret hörs ord och tankar från författare och profiler som står på den verkliga scenen gällande kampen för det fria ordet. Vi gästas av bland annat Peter Englund, Ola Larsmo, Mamon Zaidy och Ali Nadja. Detta nummer innehåller bidrag från vitt skilda länder som Bangladesh, Sverige och Kenya med flera.
