Det sägs att när serietecknaren Hergé skapade journalisten och äventyraren Tintin gjorde han honom medvetet färglös och slätstruken. Tintin är könlös och obestämbar i ålder, har ingen dialekt och inga egenheter. Genom detta grepp kunde Hergé låta läsarna leva sig in i äventyren och fylla Tintin med sig själva. I en hjälte utan uttalade känsloyttringar kan barn också läsa in att Tintin är rädd, besviken, modig eller arg.

Jag har tänkt en del på Tintin som fiktionskaraktär när jag under hösten läst tre romaner som alla haft kvinnliga protagonister utan något större sammanhang.

En av årets mest lästa och omskrivna romaner är Lina Wolffs ”Djävulsgreppet”. Här får vi slå följe med en svensk kvinna som av anledningar vi inte känner till har lämnat allt och landat i Florens. Där inleder hon snabbt en relation med en man som hon kallar ”den renlige”, även han utan namn. En relation som ganska snabbt spårar ur.

I Anne Swärds ”Jackie” från 2020 anländer en ung namnlös kvinna till Stockholm i slutet av 1980-talet. Vi vet inte vad hon har lämnat eller särskilt mycket om vad hon söker, annat än ett nytt liv. Redan på tåget möter hon den man som kommer att hålla henne fast i ett destruktivt och skräckinjagande misshandelsförhållande.

Tidigt i höstas läste jag också Therese Bohmans ”Den andra kvinnan” från 2014 i väntan på hennes nya roman ”Andromeda”. Den namnlösa jagberättaren bor här i en kall andrahandslägenhet med insyn, hon arbetar i ett sjukhuskök och inleder en relation med en många år äldre gift läkare.

Dessa romaner är alla berättelser om gränsöverskridande, attraktion, övergrepp och framför allt om ensamhet. Huvudpersonerna är utan kontext, framför allt historiskt men även i nuet. De har få eller inga vänner och kringskär sig själva mer eller mindre medvetet. Likt Tintin finns de kvinnliga karaktärerna i en värld fylld av starka personligheter och känslostyrda människor (oftast män).

Fenomenet med namnlösa huvudpersoner är inget nytt, det har till exempel länge varit vanligt i sagans värld. Greppet har använts för att skapa spänning, för att signalera oklarhet i tid och rum, eller för låta läsaren skriva in sig själv. I dessa tre böcker signalerar anonymiteten snarare den identitetskris som personerna befinner sig i. Våldsamheten och utsattheten förstärks också när vi inte förstår hela sammanhanget. Det här greppet är särskilt effektivt inom autofiktion (en blandning av självbiografi och fiktion), en genre som varit på uppgång under en längre tid. Känner man till att en roman bygger på författarnas egna upplevelser kan man också läsa in mer än vad som sägs.

Att skriva ur sig en erfarenhet kan fungera terapeutiskt för författaren och distanseringen fungerar gissningsvis som ett skydd mot ett självupplevt trauma. Som Lina Wolff uttryckte det i en intervju; i och med boken skrev hon över sitt eget minne. 

Men framför allt kan romanerna fungera som en sorts terapi för läsarens egna upplevelser. Att känna igen sig i en romanfigurs situation och handlingar kan bli den uppvaknande knuff som läsaren behöver, eller rent av fungera läkande. Efterfrågan på självhjälpsböcker har vuxit enormt i vår individ- och framgångsfixerade samtid. Men långt innan bokhandelshyllorna fylldes av goda råd, lösningar och checklistor har romanen fungerat på precis samma sätt. 

Krönikan publicerades första gången i Upsala Nya Tidning 26/12 2022