Det är en varm sensommardag i augusti och jag sitter vid fönstret på ett Café Linné som är stimmigt av sommarens sista turistrusning. I rummet bakom mig sitter Uppsalahistorikern och akademiledamoten Peter Englund och arbetar, och utanför fönstret går nyblivna studenter förbi med förväntan inför den termin som strax ska ta fart. Själv är jag här för att prata med akademikern och författaren Carina Burman, som sätter sig framför mig med en dubbel espresso och sin nya sommarhatt. Vi pratar om hennes senaste bok, om detektivromaner, forskning, skrivande och om hemstaden. 

— Uppsala har varit väldigt viktigt för mig, berättar Carina när vi ses. Uppsala är min stad. Det är inte en stad jag har fått, det är en stad jag har valt. Jag har annekterat den på något sätt. Här finns böckerna; att bara sitta på Carolina och läsa och ta in alla de olika miljöerna, det är något jag älskar.   

Carina Burman är född år 1960 i Norrköping, men flyttade till Uppsala direkt efter gymnasietiden. Här träffade hon tidigt sin man Lars, som kom från Värmland och även han var litteraturvetare (och sedermera, fram tills i augusti 2024, överbibliotekarie vid universitetsbiblioteket), och de rotade sig snabbt i universitetsstaden. 1988 disputerade Carina på en avhandling om 1700-tals lyrikern Johan Henric Kellgren – ett arbete som hon fem år senare följde upp med sin skönlitterära debut Min salig bror Jean Hendrich. 

— Del två av min avhandling brukade jag säga, skrattar Carina till. 

Sedan dess har Carina Burman alltid varvat forskning och fiktion. Det är inte ovanligt att ett biografiarbete blöder över i en roman. Utöver Kellgren har hon bland annat forskat och författat om Fredrika Bremer, 1800-talets brevskrivande och om Carl Michael Bellman. Den senare tecknas i den omfattande Bellman. Biografin. 

— Det är någon sorts korsbefruktning, konstaterar hon. Ofta har det varit så att jag har forskat om någonting och så har jag funnit vissa saker som varit särskilt intressanta som jag gått och funderat på, och de har sedan liksom blivit skönlitteratur.

— Bellman fanns ju med på ett hörn redan i Min salig bror Jean Henric, berättar Carina sen om biografin. Han vill gärna in i saker man skriver om 1700-talet. Men sen fanns det egentligen ingen ordentlig Bellmanbiografi som var heltäckande. Det fanns ett antal ganska små, som var en 100 sidor så där, men de var alla ganska selektiva. Lite om Bellmans liv, lite Fredmans epistlar, lite om kungen. Den religiösa diktningen saknades helt och man ställde sällan Bellman i något sammanhang. 

— Jag ville i stället visa upp Bellman i sin samtid, i den kulturella miljön han tillhörde. 

Men arbetet med Fredmanförfattaren ledde henne också mot salongsvärdinnan, och Bellmans nära vän, Anna Charlotta von Stapelmohr. Hennes liv gestaltar Carina Burman sedan i romanen God natt Madame (2021). 

— Jag var egentligen mitt i arbetet med en annan biografi, men det här var i början av 2020, och då kom ju pandemin så det fanns inte minsta chans att få sitta och gräva i något arkiv. Jag fick arbeta med det jag hade i stället och då blev det den här en romanen. 

När jag och Carina Burman ses på den soliga Svartbäcksgatan är det dock inte främst 

1700-talets kulturpersonligheter vi pratar om. Carina är i stället närmast aktuellt med boken Drottningar och Pretendenter, Om guldålderns deckarförfattarinnor, som kom ut våren 2023. Här avhandlas i tur och ordning de kvinnor som formade och omformade detektivromanen, i Storbritannien såväl som i Sverige, under början och mitten av 1900-talet. I uttömmande essäer avhandlas genredefinierande författarskap som Dorothy L. Sayers, Agatha Christie, Maria Lang och Kerstin Ekman. Men också mer obskyra pärlor som Josephine Tey och den fascinerande Loulou Forsell får ta plats.

I boken delar Carina Burman upp 1900-talsdeckaren i två kategorier, där hon uppehåller sig vid den första: pusseldeckaren. Den står sen hela tiden i kontrast till den hårdkokta deckaren. Hårdkokta är de kriminalhistorier som utspelar sig i storstadsmiljö, med försupna detektiver och mycket våld, där det inte handlar så mycket om att sitta still och tänka utan snarare om att jaga folk runt stan med pistoler.  

— Grundprincipen för en pusseldeckare, säger Carina i stället, är att läsaren ska kunna komma fram till samma slutsats som detektiven.  

— Deckaren är genrelitteratur. Den kommer liksom med ett paket av regler, den ska uppföra sig på ett visst sätt. Men man kan ju också bryta mot det här. 

Många gånger verkar det också, i Drottningar och Pretendenter, som att det är regelbrotten som utmärker de bästa deckarförfattarna. Men här är Carina samtidigt snabb med att bryta in:

— Man kan ju inte skriva en deckare och bara bryta mot reglerna. Då har man ju inte skrivit en deckare. I stället handlar det om att liksom ligga och skuffa mot genrens gränser. 

En bra deckare, menar Carina annars, ska vara välskriven, den ska ha en intrig som är acceptabel och den ska ha intressanta gestalter – inte bara pappfigurer. Det här, menar hon, är annars ofta ett problem; det är verkar vara svårt att både skapa en god intrig och att sedan fylla den med personer som läsaren faktiskt fastnar för. Sist, men inte minst, så har alla bra deckare en miljö som är både attraktiv, spännande och lätt att känna igen. 

— Och här har vi ju till exempel universitet, säger Carina Burman. Vi kan se alla dessa brittiska deckare som utspelar sig i ”Oxbridge”. Eller i ”Mayhem Parva” – den lilla brittiska byn där det blir total oreda – och där har du ju ett typexempel i Midsummer Murders, där de verkligen tagit det till pårökthetens gräns! säger hon och skrattar högt, men är snabb med att lägga till:

— Jag älskar Midsommer Murders.  

Annars har Carina Burman inte mycket till övers för den moderna deckarromanen. I alla fall inte den svenska. Drottningar och Pretendenter behandlar exempelvis bara författare som debuterat innan 1960. Många av den moderna deckarens oförtjänster tillskriver Carina språket, som hon menar är alltför slappt och ”pratigt”.   

— Sen tycker jag att en del är överdrivet våldsamma. Det blir ibland ett så utstuderat våld, och det handlar väldigt ofta om våld 

mot kvinnor, på ett sätt som jag faktiskt inte upplever som spännande utan närmast misogynt. 

Drottningar och Pretendenter berättar detektivromanens historia genom enskilda författarporträtt, men genom alla dessa individer uppenbarar sig också vissa generella tendenser. Ett återkommande tema för de svenska författarinnorna är till exempel Uppsala. Carina Burman menar att väldigt många som skrev deckare i Sverige på 40- och 50-talen hade en akademisk bakgrund. 

— Kerstin Ekman berättar i en intervju hur alla satt och skrev deckare på sina rum i femtiotalets Uppsala, och att de flesta aldrig blev klara men att hon var så envis att hon skrev färdigt. Det tycker jag är intressant; det är klart att femtiotalets Uppsala var en väldigt kreativ miljö, det kommer många författare ur den myllan. Men det fanns verkligen en särskild fascination där för deckaren som intellektuell gåta. 

— På något sätt bestämmer sig ju den svenska deckaren för att den ska vara en brittisk pusseldeckare, fortsätter hon. Det finns några andra tendenser också men det blir liksom aldrig något av dem, utan man pusslar gärna på olika sätt. Och där har vi ju det här med deckaren som ”korsordslösande” som då kanske särskilt tilltalar folk som läser litteraturhistoria eller på annat sätt befinner sig i den akademiska Uppsalamiljön.

— Intressant är däremot att det inte finns några Lundadeckare, sticker hon in till sist. 

För den som läser sig genom Carinas egen bibliografi uppenbarar sig ju där ett tydligt mönster. Ett facklitterärt projekt fortsätter gärna i en likadan roman. Hon har alltid ett skönlitterärt och ett forskningsprojekt i gång samtidigt, om hon själv får bestämma, och ofta rör de sig i samma sfär. Innan vi skiljs åt där på den sommarstimmig gatan utanför café Linné måste jag då ställa frågan: 

Kan vi nu vänta oss en pusseldeckare till våren 2025?

— Ingen kommentar, svarar Carina Burman med ett leende.