När Lena Köster, författare och journalist från Uppsala, var 18 år utsattes hon för en våldtäkt av en 20 år äldre man. Händelsen blev en skamfylld hemlighet och självföraktet bara växte och växte. Hon klandrade sig själv: Varför sa jag inte nej? Varför gjorde jag inget för att skydda mig? Först långt senare fick hon i terapi möjlighet att bearbeta det svåra – och känslan av skuld och skam bleknade. Hon förstod att inget var hennes fel. 

– Jag fick också kännedom om begreppet frozen fright, alltså att kroppen blir som paralyserad, stänger ner, när den utsätts för fara. Jag minns ju exakt det. Hur allt blev tyst. 

55 år har passerat sedan övergreppet. Skulden är borta och traumat bearbetat, men minnet finns kvar och även en pockande känsla av att det här är ett ämne hon skulle vilja skildra skönlitterärt. Genom åren har hon också försökt, gjort romanutkast, testat noveller, skissat på olika prosafragment. Men inte hittat vare sig språket eller formen. 

– Det har blivit för platt och dåligt, för privat, inte litteratur, säger hon. 

Men förra hösten hände något. Hon provade att skriva om händelsen i poesins form. Och då lossnade det. Genom det knappa, hårt reducerade språket fick gestaltningen liv och sviten rann ur henne i ett enda flöde. Det var överraskande även för Lena själv. Hon hade inte föreställt sig att det skulle gå att skildra ett längre skeende, en hel berättelse, i poesins form. Hon tänkte att det var något för den mer ordrika prosan, medan hennes dikter alltid varit mer av enskilda bilder, tavlor att sjunka in i en efter en. Men det har hon omprövat nu.

– Lyriken rymmer allt! 

Sviten om våldtäkten är diktsamlingens ursprung och bärande del. Men Täkt består även av sviterna ”Brand” och ”Bro”, och de tre delarna bildar en helhet, en rörelse från kompakt mörker och förstörelse till spirande liv och en tilltro till kärleken, till lusten, till människan. ”Brand” handlar om en skogsbrand som ödelägger hela landskapet.

– Vilda krafter förstör. Det är en katastrof - men ur svärtan så gror ny växtlighet. Det är en metafor för livet. Det går att komma vidare, att leva ett lyckligt liv, trots att man till exempel blir utsatt för ett övergrepp. Men traumat behöver komma ut, inte ligga och gnaga inombords. 

Nu vill hon gärna resa runt och prata om diktsamlingen. Hon hoppas att den kan leda till samtal, till att fler vågar öppna sig om övergrepp och kunna bearbeta sina egna erfarenheter. Redan har hon fått flera reaktioner från läsare som har berättat om händelser som de kanske har avfärdat som inte så allvarliga eller stuvat undan, djupt ner i tystnaden. Tack vare boken har det blivit möjligt även för dem att sätta ord på vad de varit med om. 

Själv har Lena många fler ord inom sig som väntar på att bli dikter, noveller, romaner. Hon blickar framåt och ser sig själv skriva, skriva, 

skriva. Eller komponera musik. Eller måla –  något som hon har börjat med de senaste åren. Poesin, musiken och målandet hör ihop, säger hon. Springer ur samma lust till skapandet – samma vilja att fånga essensen oavsett om det är ord, musik eller bild.

‍

Lena Köster är 73 år och bor i Uppsala. Hon är uppvuxen i Norrköping. Hon är journalist och författare och har bland annat arbetat 25 år som reporter på Upsala Nya Tidning. Hon har gett ut en rad diktsamlingar och romaner. Hennes senaste diktsamling heter Täkt och är utgiven på Ekström & Garay. 

‍