Vi blev torterade, tvångsmatade, utdränkta på
våra innersta vätskor, för evigt omringade av
taggtråd.
Vi forslades från tortyrkammaren till våra inhäg-
nader genom piskrapp och slag ämnade för att
krossa ben.
Jag såg på hur mina närmsta vänner slaktades
framför mig. Hur deras livlösa, flådda kroppar
hängdes upp på metallkrokar och passerade våra
tårdränkta ögon på löpande band, en för en, som
en påminnelse om vårt kommande öde.

Jag vet inte vad som gjorde det. Kanske var det
vetskapen om att skärselden vi redan nu utstår
inte kan vara värre än det som tidigare hänt de
som försökt fly.
Kanske är vi skräckslagna och ser ingen annan
väg ut.
Förmodligen båda.
Oavsett vad, vi har bestämt oss för att fly. Nu.
Vår plan är enkel, det är två rum mellan oss och
utgången, vanligtvis är de intensivt fyllda med
vakter. Men inte idag. Det är tidig morgon, få
har hunnit anlända. Solljuset har precis börjat
sippra in genom de höga metallfönstrena.
Snart kommer dörren öppnas och den maso-
chistiska nattvakten äntra inhägnaden med
tron om att förflytta oss till våra helvetesbås.
Men inte idag.

Vi har varit lugna i veckor nu, utstått varje
piskrapp, varje bloddrypande slag utan minsta
reaktion. De ska tro att de har kontroll, de ska
inte misstänka vad som komma skall.
Vi samlar oss, går igenom de sista detaljerna av
planen och gör oss redo. Det är dags. Just då
hör vi plötsligt hur skramlande metall upp-
står från andra sidan väggen och bryter den
vakuumliknande tystnaden. Vi ställer upp oss
enligt planen, beredda.
Just som dörren slungas upp kastar sig två
av oss på honom och frenetiskt trampar ihjäl
honom. Steg ett avklarat.
Vi skyfflar den döda kroppen åt sidan och
sätter fart.

Ekande på blöta betonggolv, omringade av
metall och lidande rusar vi vidare och invän-
tar nästa steg. Vi löper tätt intill varandra likt
boskap, spejare på vardera sida. Det är som vi
förutspått, lokalen är tom. Perfekt.
Längst ner i rummet, bortom maskinerna och
tortyrkammaren ligger en hög av bloddränkta
lik. Detta är steg två. Det essentiella.
Vi ger varandra en menande blick, vi alla vet
vad som krävs från vardera en av oss. Ingen får
röra sig, snart ska vi förflyttas. Skulle någon så
mycket som rycka till eller andas för märkbart
skulle allt vara över och vi hade lika gärna kun-
nat servera oss själva till dem på ett silverfat.
Vi smetar in oss och rullar runt i det blod som
dryper om kropparna.
Vi väntar.

En motor sätts igång med ett skränande brak,
snart kommer de.
Alla kastar ett öga runt omkring varandra sam-
tidigt som vi hör steg utanför.
Vi intar våra positioner.
Dörren öppnas och männen träder in genom
dörren, strax bakom fylls rummet av bullret
från den truck som används för att forsla bort
dagens livlösa kroppar.
Detta är den värsta delen. Den smärtsamma.
Metallarmarna trär hänsynslöst in under din
kropp, huden stramar och kläms till innan du
hissas upp för att transporteras till nästa rum.
Plötsligt hörs ett gutturalt, hårresande skri
studsa vilt längs lokalens metalliska väggar. Jag
hör männen häpna och hur den ena berättar
för den andra hur de kört in en av metallarmar-
na i magen på en av oss. Jag hör ljudet från
bestämda steg närma sig och plötsligt, efter
sekunder av frenetisk tystnad, ett öronbedö-
vande pistolskott som får hela min existens att
skaka av panik och förskräckelse. På insidan
hysterisk och livrädd öppnar jag ena ögat mini-
malt och lyckas urskilja en av oss liggande med
ögonen uppspärrade och blod strömmande ut
från huvudet. Jag använder all min energi och
den gnutta mod jag fortfarande besitter för att
förbli still och inte kasta mig mot dem i ren och
skär vrede. Jag ber till skyarna att ingen annan
reagerat. Jag vet inte hur lång tid vi ligger
där med minimala, långsamma andetag, den
fruktansvärda stanken av död och avföring och
ljuden som skär djupt in i själen.
Männen fortsätter lasta, tiden går och till slut
befinner vi oss i andra änden av byggnaden. Vi
ligger stilla, jag öppnar ögonen igen men lyckas
inte separera de döda från oss levande. Vi vän-
tar, livrädda för tystnaden som precis uppstått.
Var det någon kvar i rummet?
Just precis då öppnas porten och ljudet från ett
stort fordon förs allt närmare. Solljuset letar
sig in, vi är nära. Jag lyckas urskilja två män i full
hast med att trä av bommarna från bakdörren
till det jag nu inser är en stor lastbil.
Plötsligt dånar det till i rummet bakom oss,
högljudda röster studsar genom betongen. Vi
är påkomna.
”Nu!”, ropar jag. Vi kastar oss upp och stångar
till de båda männen så de ramlar omkull. Vi
krossar deras ben, vi har inte tid att trampa
ihjäl dem.

Mitt i tumultet ser jag någonting reflektera sig i
solens starka ljus. Bilnyckeln. Jag stampar hårt
på den så att den åker djupt ner i leran.
Vi springer, nej, galopperar, mot öppningen och
just som vi börjar känna frihetens sagolika doft
och värme slängs dörren upp bakom oss och
tre män rusar efter oss med pistoler dragna.
Jag hör skott vina genom luften och passera
mitt högra öra. En hög duns får mig att vända
blicken bakåt i panik. En till förlorad. Jag ser
inte vem, jag vill inte veta vem.
I en sista kraftansträngning ökar vi farten tills
männen och byggnaden bakom oss förvandlats
till miniatyrer och skotten slutligen upphör.
Det är då jag inser det, vi är fria. De kommer
aldrig komma ikapp oss.
Alla andra inser det också.
Vi är omskakade, traumatiserade, förkrossade,
men vi är fria.

Och vi springer, ut på ängen där vi hör hemma.
Vi dansar, vi skuttar och spritter med benen
och hoppar omkring i den renaste formen av
eufori.
Jag ska säga dig, det finns ingenting jag upplevt,
innan eller efter, som kan jämföras med att för
första gången någonsin, sätta sina klövar på
fri mark och råma ut över den blå himlen i den
starka sommarvärmen tillsammans med sin
familj.

Vi är de fem kor som lyckades rymma, och det
här, är vår berättelse.

Kristofer Lahall är student på
psykologprogrammet vid Uppsala universitet