Det luktar som en blandning av eter och
fasters billiga, myskiga och kväljande
parfym (samma parfym som faster alltid
haft, har och alltid kommer att ha). Vi alla sitter
i lasarettsentrén och väntar på resultatet av de
goda nyheter som läkaren gav oss när hon ring-
de vid sjutton igår. Vi var ungefär nio stycken
- jag, syrran, farsan, faster, morbror, pastor och
två eller tre vänner. Vi alla satt och sjöng kristna
låtar utan att oroa eller bry oss om vad alla an-
dra som stod i lobbyn och kände lukten av eter
tyckte (troligtvis också fasters parfym). För att
idag, nittioåtta dagar efter att hon blivit inlagd,
skall mamma äntligen komma tillbaka hem
efter att ha lyckats vinna kriget mot cancer. Ett
krig som kostade ena halvan av en av hennes
lungor och rörelseförmågan i hennes vänstra
arm; hon vann till slut, åtminstone för tillfället.

– Hallelujah sa farsan och alla svarade tillbaka
med amen, prisad vare Gud, vi har bevittnat
ett riktigt mirakel. Ett sånt mirakel som är ännu
mer sällsynt än de flesta andra mirakel som
omringar oss och som genomsyrar allt som
mänskligheten gör eller inte gör för att det är
genom Jesus som vi - hans får – får frälsning.
Dessutom sa farsan till mig efter en stund,
eller kanske innan, eller kanske var det en
annan dag, eller kanske inte farsan utan någon
annan, att jag måste vara tacksam för att Gud
hade tillåtit min mamma att leva så hon skulle
kunna se oss (syrran och mig) växa upp och
bli Hans betjänter. Detta genom att leva ett
liv som skulle dediceras åt honom, som skulle
undvika synder, som skulle visa genom allt
vi kunde göra att Han återuppstått efter tre
dagar och att Hans grav fortfarande är tom.
Att din morsa lever är ett vetenskapligt och
obestridligt bevis på att Han finns och att allt
som står i Bibeln faktiskt är sant får jag höra,
det är inte bara vidskeplighet; jag ler och nickar
men inuti mig, på ett ställe som ingen kan se,
inte ens Han, ljuger jag och skakar medan de
andra i lasarettsentrén verkar vara ledsna eller
besvikna eller stela. Kanske för att de saknar
tro eller kanske för att det inte är deras tur att
ha tur, att bli skänkt Guds gåva av hopp om
livet – en Gud som arbetar på outgrundliga sätt
som människor inte har förmågan att ens börja
förstå. Allt det här är verkligen inte sant, tänker
jag som är fjorton år gammal, en varm dag i en
lasarettslobby i Rio de Janeiro.

Det var fortfarande en av sommarens få mörka
timmar när jag gick upp. Himlen över Malmö
var fortfarande i en liminal fas mellan grå och
ljusblå; mellan kyla och den tryckande hetta
som prognoserna tillskrivit den här dagen. Mal-
mö kunde vara förvånande vackert när det var
tyst och lugnt, och himlen kunde visa alla färger
den förmådde på samma gång. Jag svalde kaffe
med mjölk, bröd, smör och ost på fem minu-
ter. Sedan tog jag, med min sovande dotter i
famnen och min fru, en taxi till tågstationen
med två resväskor. Klockan var 2:34 på morgo-
nen när vi gick fram till tåget som skulle ta oss
över bron till Köpenhamns flygplats. Jag hade
inte hunnit sova, delvis för att jag var rädd att
jag inte kunde vakna upp i tid; delvis för att jag
äntligen hade bestämt mig för att berätta för
mina föräldrar att jag hade varit ateist sedan
jag var fjorton år gammal.

Visst visste jag att den andra anledningen var
mycket starkare än den första; men jag var fort-
farande för trött för att kunna resonera om hur
man kvalificerar och rangordnar ens känslor av
ängslan och rädsla. Beslutet hade kommit efter
att ha tänkt i mer än 25 år. Jag hade tuggat och
smält känslor och konsekvenser av ämnet, och
till slut fann jag mod till att berätta vad jag alltid
varit säker på att de åtminstone misstänkte.

Mina föräldrar träffades i en baptistkyrka i en
av Rio de Janeiros förorter. Mamma kan inte
komma ihåg något minne av sig själv i vilket
hon inte var aktiv kristen. Officiellt gav hon
sitt liv till Jesus genom att offentligt acceptera
Honom när hon var tio år gammal, men enligt
henne var hon yngre än så när hon visste i sitt
hjärta att Gud älskade världen så mycket att
han gav bort sin enda Son, för att var och en
som tror på honom inte ska gå förlorad utan
ha evigt liv. Hon växte upp som kyrkobesökare
liksom sina föräldrar, som tillhörde en lång linje
av protestanter i ett katolskt land. Någonstans i
det förflutna hade en fattig portugisisk kvin-
na – min gammelmormors mormor – valt att
inte bara lämna sitt land, utan sin katolska tro.
Detta efter att hon besökt en kyrka vars pastor
var en lång och svettig man, vit som mjölk; en
man vars Gudstjänst lät som den behagligaste
melodin som kunde finnas på jorden, som om
allt som lever sjöng i samklang; en melodi hon
aldrig hade hört förut, men som kändes nära
till henne. När den mannen, Gunnar Vingren,
talade med en konstig röst, med en konstig
prosodi, visste hon, delvis intuitivt och delvis
rationellt, att det var ögonblickligen sant. Hon,
som uppväxt som katolska såsom sin mor
såsom hennes mor och så vidare tills vi kom till
en kvinna som var jude och glömd av historien,
och sen till en som var muslimska, och en till,
som trodde på gudarna som ligger begravda i
väntan, hade äntligen funnit frid, när hon blott
var sexton år gammal.

När min farsa fyllde sjutton insåg han att livet
måste vara mer än ’det här’. Det är, i alla fall,
något som han alltid säger till mig när han
beskriver sin konvertering till Gud; med dessa
ord gick han även till sina föräldrar och syskon.
’Det här’ är ett sådant besynnerligt begrepp;
det kan betyda vad som helst beroende på
kontext, men det är nästan alltid uppenbart
vad det syftar på. Men i det här fallet, kunde
jag aldrig begripa vad han faktiskt menade med
begreppet. Jag har haft några misstankar. Ju
mer jag tänker på dem, desto mer inser jag att
de flesta är förenklade tolkningar. Min bästa
gissning, efter alla dessa år, är att även om han
beundrade sin farsa och hade honom som det
högsta exemplet på maskulinitet i sitt liv, förak-
tade han honom på samma gång, på grund av
hans ständiga otrohet mot sin fru och min fars
mor. Han hade en ofullkomlig far och sökte en
fullkomlig i Gud. Han kastade alla sina bekym-
mer på Honom, eftersom Han bryr sig om oss,
när han bara var nitton år gammal.

Jag sitter på tåget med min sovande dotter i
famnen. Jag undrar om jag har fått med mig
hennes pass. Tydligen packade jag ner det
precis efter att jag klivit ur sängen, men det tar
lite tid att minnas. Min dotter ska träffa mina
föräldrar för tredje gången i sitt liv. Dessutom
ska hon fira sin födelsedag i Brasilien för första
gången. För två veckor sedan gick vi till Beijers
park och hon frågade mig om den lilla kyrkan
som låg på vägen. ”Vad är det för byggnad,
pappa?”, sa hon. ”Vad är en kyrka? Är det ett
sånt ställe där människor går och ber till Gud?”
”Finns det verkligen en Gud som kan hjälpa
mig att springa snabbare än ett flygplan?Min
kompis sa att Gud kan göra allt som man ber
Honom om. Jag tycker att hon ljuger för hon är
inte så snabb, jag är faktiskt snabbare än hen-
ne!”. Vi gick in i kyrkan för att hon var nyfiken.
Jag kan uppskatta hur vackert, tyst, och efter-
tänksamt det var att stå tillsammans med bara
henne och ingen annan i kyrkan, men ännu
hellre vilja vara på en helt annan plats som
är lika tyst, vacker och inbjudande till begrun-
dan. Hon kollade runt nyfiket och närmade sig
predikstolen, sedan väggmålningen av Jesu tolv
lärjungar. Sedan tog hon min hand och vi gick
ut. ”Pappa, får vi en semla nu?” Jag nickar. Jag
vägrade fråga vad hon tyckte om att vara i kyr-
kan. Hon verkade inte så imponerad. Hon har
inte frågat mig igen om Gud sedan dess.

Vi tre går genom passkontrollen på Kastrup
och sätter oss bredvid ombordstigningsgrin-
den. Min dotter sover fortfarande i min famn
och min fru frågar mig hur länge vi ska vara i
Amsterdam innan vi flyger till Rio. Jag svarar
att vi kommer att vara där i tre och en halv
timme, så vi hinner äta någonting där. ”Finns
det bra ställen att äta där?Minns du Charles
de Gaulle det där året innan hon föddes?Det
var inte så mycket att välja på.” ”Nej, det var
det inte” svarar jag ”men hon kommer säkert
vilja ha Burger King eller McDonald’s så frågan
är snarare om vi tar det eller något annat?” Jag
kan se bakom hennes blå ögon att hon resone-
rar om alla pros and cons med att äta junk food
med en fyraåring. För det mesta finns det ingen
som är mer luthersk i sitt beslutsfattande än en
ateistisk svensk. Jag kan inte läsa hennes tankar
men jag vet att hon inte vill att vårt barn ska äta
Burger King eller McDonald’s, och tills nu har vi
lyckats rätt bra med att undvika det. Jag håller
med om att det inte är hälsosamt, men vår dot-
ter har börjat att ha mer bestämda åsikter och
starkare vilja. Hon har också börjat att uttrycka
dem tydligare. Det är inte vi som bestämmer
allting längre.
Jag kollar på min fru och på mitt barn som so-
ver i min famn. Jag förstår att vi uppfostrar hen-
ne till världen och att hon progressivt kommer
att frigöra sig från oss. ”Vi kommer att behöva
bli mer pragmatiska. Kanske är det bättre att
vi gör som hon vill för att undvika att hon blir
ledsen och börjar gråta. Alla tre är trötta och
ett undantag ibland gör inte illa” säger jag. Hon
kollar på mig och jag inser att hon dömer mig
för att så snabbt ha kommit till samma slutsats
som hon själv. Vi delar en stund, i vilken vi inser
att tiden går fort och att bli förälder medför att
tumma på vissa principer. Jag känner en stunds
samhörighet med mina föräldrar över alla de
gånger min syster och jag insisterat på att göra
någonting som de inte gillade, men ändå tillät.
En våg av melankoli över det skoningslösa sätt
som tiden framskrider väller fram i mig.

Efter att vi landat på Schiphol vaknar mitt barn
upp och så säger ”jag är hungrig”. Hon uppfat-
tar att det finns en Burger King och ser på mig
och sin mamma med stora, hoppfulla blå ögon
som säger mer än ord. Hon pratar påstridigt
om att hon vill äta där medan hon kollar på
mig. Instinktivt vet hon att jag är den svaga
länken i kedjan. Min fru ser på mig, uppenbart
medveten om barnets spel. Ändå dömer hon
mig inte. Istället tar hon initiativet och säger
”all right, då gör vi det”. Vi ställer oss i kö till
kassan och bakom mig hör jag en annan familj
som talar portugisiska. En pojke, ungefär 10 år
gammal, säger: ”Mãe, que horas a gente chega
no Brasil?”

Jag är 17 år och det är söndag morgon klockan
nio och morsan knackar på dörren till mitt rum
för att säga att det är dags att gå till kyrkan. Jag
känner mig trött för att jag var online på MSN
messenger till 3:30 och chattade med en tjej
som jag var kär i, och som bodde i en annan
landsände; vi skapade snabbt en relation till
varandra baserad på att vi var trötta på våra
föräldrars tro och makt över oss och att vi varje
söndag var tvingade att gå i kyrkan. Vi var re-
beller som läste förbjudna böcker och lyssnade
på förbjuden musik.

Jag fortsätter att sova men femton minuter
senare kommer morsan igen och knackar på
dörren och säger “kom igen vi kommer bli för-
senade och jag vill inte att du och din syster blir
försenade till söndagsskolan”; jag ville absolut
fullkomligt tveklöst inte gå och tänker att den
här gången kommer jag säga till dem att jag
inte tror på Gud och att de måste respektera
det men samtidigt vet jag att jag inte vågar säga
just det, jag är för rädd för konsekvenserna, jag
går ner till köket och äter en macka med min
far som redan är klar. Han börjar filosofera om
hur dagen är så vacker idag och att Gud har
skapat en så perfekt värld och rymd och att allt
som händer beror på Honom, eller hur?Jag
nickar och håller tyst medan jag äter, sen frågar
jag honom om han är taggad på att åka till
Maracanã för att se Flamengo spela idag. Vi har
inte förlorat på sju matcher och laget verkar
ha ryckt upp sig med den nya tränaren. Han
instämmer men påpekar inte var så bra som
på hans tid med Zico på 80-talet och fortsätter
om hur det där var ett riktigt lag med riktiga
lirare som spelade vacker fotboll och beund-
rades av alla och det finns ingenting jag kan
säga förutom att hålla med honom och faktiskt
mena det. Vi går till kyrkan och på söndagssko-
lan pratar en om hur vi måste vara försiktiga
med vad vi lyssnar på och att det finns massa
dolda meddelanden i musik. En som är troen-
de måste vara aktsam om vad han eller hon
konsumerar, och i den tid av moraliskt förfall
som vi befinner oss i, frestar Fienden oss ibland
på uppenbara sätt men oftast subtilt, dessutom
ligger vårt hopp och frälsning i livet efter detta
i Himlen, som kommer bli mycket bättre och
rikare än allt man kan drömma om. Jag ser på
honom och försöker att koncentrera mig på nå-
gonting annat, jag försöker vakendrömma om
dagen som jag kommer att ha råd att flyga till
tjejen i den andra landsänden och nå min egen
frälsning genom kärlek, genom önskan genom
lust, genom låren, brösten och fittan, genom
hon som förstår och är så vacker. Som förstår
mig, som vill vara med mig och ligga med mig.
Så mycket längtar jag till det som jag rationellt
vet omöjligen kan hända men jag var fylld av
drömmar, tankar, åsikter men framförallt vilja
och lust när jag var sjutton år gammal.

Vi anländer i Rio de Janeiro klockan åtta på
kvällen efter en flygtur som gått över förväntan.
Barnet hann sova och när hon var vaken fick
hon kolla på filmer på sin iPad (frukten av en
stor diskussion mellan hennes mor, som inte
ville att hon skulle ha tillgång till skärmar innan
hon var sju, och jag som trodde att den kunde
underlätta vissa situationer). Rio de Janeiro i
november var varmt, fuktigt och bullrigt innan
man ens hunnit genom passkontrollen.
”Pappa, kommer alla att förstå mig när jag pra-
tar portugisiska?”
”Ja, visst! Jag tycker att du kan göra precis som
vi gör hemma. Farmor och farfar kan inte
svenska som du vet”.
”Okej, det ska jag”
Farsan har väntat på sin son, svärdotter och
sitt barnbarn i snart tjugo minuter. Vi hälsar på
varandra och jag kramar mannen som har upp-
fostrat mig, och som trots alla sina brister för-
sökt göra sitt bästa, nog övertygad om att han
inte hade några. Visst hade vi haft tak över våra
huvuden, mat, kärlek, ett statistiskt sällsynt
bekvämt och tryggt medelklassliv i ett våldsamt
och ojämlikt land, men framför allt hade vi fått
lära känna Gud. Gud, som han säger, är Den
viktigaste gåvan till er…

Jag funderar i bilen på när och hur ska jag
berätta för dem att jag faktiskt inte tror på
den viktigaste delen av deras personlighet; att
linserna som de ser på världen genom aldrig
passade i mina ögon. Han kör bilen och pratar
med sitt barnbarn om favelorna som finns på
vägen från flygplatsen till den medelklass-oas
där han bor med morsan. Det är en fyrtiofem
minuters resa dit och hans och min dotters
nyfikenhet gör att det inte är tyst särskilt ofta.

”Kanske imorgon” ska jag berätta för mamma
och pappa att jag inte tror på Gud. Att jag har
varit otrogen mot deras gränslösa lojalitet ge-
nom min otro, eller kanske inte just den dagen
för att vi ska ut och fira på en bra restaurang,
kanske dagen efter den ska jag äntligen säga
vad jag tänker. ”Ska vi till kyrkan imorgon” ska
min far säga piggt till oss, “vi hade tänkt att gå
på en utställning och sen en sambakonsert på
Lapa” ska min dotter säga och hon har verkli-
gen vuxit sen sist och oj vad hennes portugisis-
ka är mycket bättre nu. Jag ska fundera på om
dagen efter kanske är bättre, eller dagen efter
det, eller vilken annan dag som helst ska jag be-
rätta, så länge jag kan vara modig att uttrycka
vissa fonem i rätt ordning ”ja, det kommer bli
soligt jättebra väder imorgon, ni två kommer
säkert märka det och behöva solskydd, massa
solskydd” ska min farsa säga glatt och le åt min
dotter och fru. ”Farsan, jag måste också skriva
klart en uppsats till nästa onsdag” ska min dot-
ter säga ”det låter bra, vill du att jag läser den?”
ska jag säga, och det ska bli bestämt att det är
det vi två ska göra.

Det blir tyst för några sekunder. Bilen är fram-
me. Vi är hemma.

‍

‍

Tiago Duarte Dias är född i Brasilien, numera
bosatt i Malmö.