Poeten Peter Nyberg Mollung berättar om sitt besök i Dhaka, Bangladesh, för att vara med under Poesifestivalen, Modersmålsfestivalen och den månadslånga Bokmässan i februari 2015.
När uttagsautomaten för andra gången vägrar mitt VISA-kort, precis som en kostymklädd man på växlingskontoret nyss gjorde, tittar jag på min mobil och ser att den inte har täckning. Ingen från Bangla Academy är här för att möta mig som vi överenskommit utan jag står ensam på Dhaka International Airport, Bangladesh, utan möjligheter att få tag i pengar och utan att kunna ringa.
För någon minut sedan tittade jag ut mellan två k-pistbeväpnade, kamouflageklädda vakter vid utgången och såg en mängd svarta skuggor luta sig mot ett järnstängsel tjugo meter bort. ”Här borde jag synas”, tänker jag. ”Här är det jag som avviker, både i längd, hudfärg och i ärlighetens namn också i omfång. Jag borde ha blivit sedd om någon väntade”.
En biluthyrare tjoar på mig. Jag överväger vilka möjligheter jag har och går fram, betonar att jag inte är ute efter en bil men behöver hjälp. Jag ger honom mina dokument och han ringer. Samtalet är kort, men mitt i det lyser han upp, ögonen blir runda, blicken flackar mellan telefonen och mig.
– You are a poet! säger han leende när samtalet är över.
Beundrande, nästan dyrkande. Han ber mig att sitta ner i båset. Själv står han medan vi väntar, ger mig sött och kallt te, tjoar till sin uthyrarkompis i båset bredvid. Vi skakar hand. De ser på mig. Med en oförtäckt aktning. Jag ser deras dåliga, smutsiga byxor och skjortor men förstår: det här är respektabla människor.
Telefonen ringer och biluthyraren vinkar till mig att följa med ut till järnstängslen, förbi några av skuggorna som är människor nu, fram till en kort, smal asiatisk man som tar min hand och presenterar sig som Maung Maung. Han är klädd i en smutsig jeansjacka och solkiga jeans, men är glad att träffa mig. Bredvid står Shappon Akka, en bengalisk poet från landsbygden. Och runt om oss finns mängder av människor i solkiga kläder som tittar skyggt på mig.
Jag är med ens den andre, den utanför stående, den avvikande.
Längs vägen från flygplatsen ser jag tiggande barn som säljer småsaker eller vill tvätta vindrutorna i den stillastående trafiken, en mager flicka i rännstenen baddar sin beniga lillebror över huvudet med vatten från en skitig petflaska och otaliga rikshor. När minibussen svänger in mellan två järngrindar flankerade av vakter med automatvapen, vid frihetsmonumentet framför Club Dhaka Guest House, berättar mina medpassagerare att det är ett av de bästa ställena att bo på under poesifestivalen.
Jag skrivs in och tas till ett rum. Maung och Shappon håller mig sällskap. De strålar ikapp över rummets standard, kollar att det finns vatten i kylskåpet och konstaterar att här finns allt jag kan behöva. Om jag vill ha mat är det bara att beställa från lobbyn. Jag är förvirrad. Det är som att komma in i en parallellvärld där fint är fult och några sekunder tror jag att de driver med mig. Rummets väggar är inte vita längre, golvet rent men oerhört slitet och badrummets kakel har gulnat.
– Du är en vacker man. Alla från Sverige är vackra. Ni är långa och kraftfulla, säger Maung.
För en man som på alla sätt avviker från västerlandets skönhetsnormer finns det något välgörande i kommentaren. Och något oväntat. Han fortsätter med att fråga om hur vi ser på mongoloida i Sverige. Jag vet inte riktigt hur jag ska svara, men berättar lite om vården. Han ser tveksam ut. Shappon reser sig och går runt i rummet, sätter på teven. Jag frågar om någon av hans närmaste är mongolid.
– Jag ÄR mongol, säger han leende.
Maung berättar att det i Bangladesh finns mongola som han själv, negroes och indier och att indierna har högst status av folkgrupperna. De andra två bor på landsbygden och är förtryckta. På landsbygden finns mängder av lokala språk, vilket gör att det är svårt att kommunicera. Bengali är det sammanbindande språket men det kräver skolning för att lära sig, därför är det många av de fattiga som bara pratar något av de lokala språken. Modersmålsfestivalen höjer statusen för de lokala språken. Maung frågar om hur jag ser på olika raser och jag förklarar att det yttre bara är hud och form och att det inre kan skilja sig mellan individer men att jag tror att alla människor i grunden liknar varandra. Sedan är vi vänner.
Nu sitter jag i poeten och professorn Muhammad Samads soffa tillsammans med den bengaliska poeten Ashis Sanyal. Mitt emot mig sitter poeterna Cindy Lynn Brown från Danmark och Jamie Xu från USA och Kina. Framför oss står fatvis med mat: ris, grönsaker, lamm, kyckling, fisk och skaldjur i välkryddade såser. Muhammad Samad ser min osäkerhet inför den helstekta fisken och kommer fram och rensar den åt mig. Jag berömmer maten och hans fru häller slevvis med kräftor i currysås över tallriken.
Ashis Sanyal berättar om den bengaliska poesitraditionen medan vi äter med fingrarna, efteråt kommer mina fingrar ha en hinna av fett som inte går bort, ens när jag tvättar med tvål och den svaga kryddlukten försvinner inte förrän flera dagar efter att jag har lämnat landet. Ashis menar att den äldre poesin tagit influenser från epos från landsbygden och Indien och i mycket påminner om våra grekiska berättelser, Iliaden och Odyssén, men har en lokal prägel. Den moderna dikten är starkt influerad av fransk och europeisk poesi. Många åkte till Europa för att studera under 1900-talet och där kom de i kontakt med framför allt fransk poesi, som Baudelaires, vilken blev viktig för poesitraditionen i Bangladesh. I nobelpristagaren Rabindranath Tagore sammansmälter traditionerna. Numera finns en rörelse av dekonstruktivism eller språkpoesi i Bangladesh, en tendens till obegriplighet som rummets bengaliska poeter finner tröttsam.
Vi åker hem genom mörkret utanför universitetet där mängder av unga människor sitter och pratar. Nästan alla som rör sig ute är män. Jag undrar var kvinnorna är, vilka uppgifter och normer de följer. Men jag vågar inte fråga.
Poesifestivalen tar plats under ett tygtak som spänts upp på universitetsområdet. Framför en stor scen finns hundratals sittplatser och längst fram står en lång rad med filmkameror från tevebolag. Under invigningen sjunger en kör och jag föses upp på en mindre scen där den bengaliska flaggan hissas och mängder av människor tar bilder av oss. Därefter ska alla poeter gå upp på scenen och sätta sig på den. Det är vår plats i väntan på att få framträda. Flera av de bengaliska poeterna är klädda i traditionella dräkter. Ashis Sanyal bjuder mig att sitta invid honom på en låg bänk. Jag känner mig enorm, inklämd mellan två mycket tunna och korta bengaliska män.
En efter en går männen fram till mikrofonen och pratar på sitt språk. Det som sägs blir ljudvågor och musik. Efter en stund tänker jag att jag kan urskilja vilka av dem som är goda recitatörer och vilka som inte är det. Jag ser också vilka som får gensvar hos publiken. Men de två parametrarna överensstämmer inte alltid. När det är min tur går jag upp och säger något om svensk poesi, förklarar tanken bakom det jag skriver och läser ett par dikter i engelsk översättning. Framför mig sitter hundratals människor och tevebolagen filmar allt som sker på scenen.
När jag är klar sätter jag mig igen. Bredvid festivalområdet hörs taktfasta slagord och ett demonstrationståg kommer skanderande. Dagen innan har tre människor dött i sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. På morgonen fick jag ett sms från pappa om ett hotell som skulle ha sprängts. Om det vet jag inget. Kontrasten mellan de som är i poesifestivalens inhägnad och de som utanför kämpar för grundläggande värdighet får det att krypa i mig. Jag är i en annan värld, långt ifrån Tranås
Jag sitter på en scen igen. En gammal man pratar med låg röst på ett språk som jag inte förstår. Sedan pratar en gammal man mycket snabbt och rytmiskt på ett språk jag inte förstår. Sedan pratar en helt ung man på ett språk jag inte förstår. Knäna och lederna värker men det är snart min tur. Strejkande lade stenar på rälsen så att ett tåg spårade ur igår. Tre dog. Jag läser mina dikter. Efteråt leds vi in i ett tält. Jamie och Cindy är där. Vi äter. En fattig kvinna med sitt barn tittar in på buffén. De blir ivägkörda och jag sitter helt stilla. Vi går ut från tältet och en bil kommer. Vi sätter oss i den och någon kör oss någonstans. Vi går in i en byggnad. Där en scen, där en publik. Vi lyssnar på gamla män vars språk vi inte förstår. Det tar lång tid. Sedan är det slut. Vi får kaffe och smörgås. Jag tänker att jag kommer att bli magsjuk om jag äter den. Sedan äter jag den. Det kommer en bil. Vi åker därifrån. Vi stannar på festivalområdet. Någon säger:
– Gå inte utanför avspärrningarna. På andra sidan finns människor som svälter och kämpar för sina liv. Vi får kakor och te under ett parasoll. Det är mörkt och insekter svärmar över mitt huvud. Människor kommer fram och skakar hand och frågar vem jag är. En man säger:
– Du är så vacker. Sedan klappar han på min mage och ler. En annan har ett blödande tandkött och smutsiga kläder och säger att han är poet från London. Jag sitter på en scen. Någon berättar att det är modersmålsavdelningen i poesifestivalen och att jag ska börja med en dikt på svenska. Människor skanderar något utanför stängslen. Två timmar senare får jag läsa. Knäna värker när jag reser mig. Jag tänker, ögonblicket innan jag börjar prata i mikrofonen:
”Nu dödar de någon där ute i mörkret, nu dör någon och här står jag och läser dikter”. Jag läser. Jag sitter på scenen. Jag går ner bland människorna.
– De kommer in för att söka skydd, det är därför så många är här, säger någon. I mörkret utanför avspärrningarna skymtar jag de myllrande kropparna. Någon tar min hand och intervjuar, någon annan tar en bild, jag ställs framför ett filmteam och svarar på frågor om Sverige och om poesi. Någon frågar om han får ta en bild av mig, någon annan tar en bild och de ger mig alla visitkort, snart är fickorna fulla av små pappbitar. Jag går bland människorna men hejdas gång på gång. Cindy och Jamie har samma problem. Hela tiden samlas människor omkring oss och tar bilder, vill ha våra mejladresser och pratar. Vi tar oss till minibussen, den kör någonstans. Det är mörkt utanför men mängder av människor överallt. Jag tänker att man här inte har samma begrepp om den enskildes liv och död, att det inte finns någon moralisk grund för att inte döda en annan människa därute i mörkret. Kan man klandras för att döda någon om man själv svälter och är på väg att dö av hunger? Hur lätt är det inte att vara moralisk när man har mat och trygghet? I tidningen som någon har skjutit in under min dörr står att 3 000 människor sårades eller dödades i en gasexplosion i en fabrik dagen innan. Jag lägger mig på sängen. Telefonen ringer. En bil ska komma om tjugo minuter. Ljuset strömmar in. Jag klär mig. Efter två och en halv timme kommer bilen. Vi sätter oss i den. Någon kör någonstans. Jamie och Cindy är där. Vi sitter i en publik och lyssnar på främmande röster, vi sitter på en scen och lyssnar på gamla män, vi blir intervjuade om poesi för en dokumentär. Vi läser våra dikter. Jag är säker på att en bil ska köras fram efteråt. Jag är säker på att det ska finnas en scen. Jag är helt säker på att någon kommer att dödas utanför avspärrningarna.
Hemkommen förstår jag att något har förändrats i mig. Några dagar efter resan får jag veta att författaren Avijit Roy dödades av fundamentalister utanför Bokmässans ingång, ungefär där en bil hämtade upp mig bara några dagar tidigare. Senare kommer ytterligare några författare att dödas i Bangladesh för sådant de skrivit om frihet, om att vara människa i ett land där flera av människans grundläggande friheter är kringskurna. Något i min identitet vrids. Jag är poet, tänker jag, för första gången utan ilningen av skam. Jag är chefredaktör för en poesitidskrift. Jag lever i ett gott land där människor har det materiellt bra, där vi har plats för flera människor, där ingen blir dödad för något hen skrivit eller sagt. Där vi åtminstone har förutsättningar att vara goda mot varandra.
