Sanningen som bara kroppen vet

Förstår jag allt som händer innan och utanför
hjärtat?
vaknar jag eller sover jag ännu, är jag vaken i
min sömn,
vilken hamn har jag burits till?
jag har ingen koll på almanackans tidsaxel;
det händer att jag är på väg hemifrån, på flykt
från stigen

‍
när jag söker slutet av vägen sluter dagen sig,
resenären återvänder hem
huset blev inte hans adress, adressen blev inte
ens hans hem
han ser världens tempel i sitt sinne, bland det
osedda, oförstådda och den adresslösa guden
att blott betrakta är inte att se, i mitt sinne
söker jag tillflykt vid Jamunas strand

‍
om jag förlorar mig i ljus och mörker, är det i
mängden av synliga och osynliga drömmar?
om jag träffar henne i mörkret som ett ljus,
delar hon ljuset då?
lever jag eller får jag blott en smak av livet i
mina djupaste drömmar
om någon tar mig för en galen, vad svarar jag
på en sådan fråga?

‍
jag säger direkt - låt världen och dess
människor höra;
allt det som händer mig är falskt, mitt namn
blott en sammansättning av bokstäver
det är en magisk konstellation av ordets exper-
ter, en redogörelse i sin helhet
om jag levde i skogen, som en skogsarbetare,
kunde jag vara en namnlös människa

‍
det sker ingenting i sinnet som bereder ondska
i hjärtat
dansade kroppen av sin natur i skogen, såsom
det alltid sker i staden?
jag vet inte, förstår inte, dagen slutar, jag har
sagt så mycket falskt;
bara min kropp vet sanningen, jag känner det i
hjärtat, bland strömmarna härinne.

Heterogena havsvågor

De lyssnar på varandra, sagt och osagt, i etern;
omfamnar alla färger, alla smaker, alla dofter,
allt det deras
den mytologiska språkdräkten i poesin är be-
rättelsen i sig;
att se detta sinne i upplösning får dem att se
kroppen inom kroppen

‍
hur alla raderna, hur de intensiva bilderna blir
fler i deras sinnen
den sargade kroppen gör denna till din i ett
slags magi
kroppen spelar ut kroppen, sinnet vill mer, det
är i balans
när han lärt sig simma stryker han havets vrål
mot henne

‍
de lär sig allt genom att sitta i knät, dag och
natt
de vet inte mer än kärlek, så de älskar
denna sanning blir orsaken till färgerna, vattnet
och bilderna i deras hjärta
om de träffas av orons vågor då de får varan-
dras kärlek.

‍

En vacker kärlek

Tiden lär sig om vattnets musik, vågorna stiger i
takt med solens varv
med tiden vet jag att någon älskar mig
tog mig nära någon när jag mindes dagen och
natten

‍
kropp möter kropp, läppar läser läppars språk
genom glimtar i ögonen blir en okänd värld
känd
bortglömda städer öppnar sig efter vår första
kyss

‍
helvetet finns i någons grepp, himlens vindar
blåser
hur kan det regna ned i monsunens tid, bland
helvetets eldar
du är min vackra kärlek, du är min värld.

‍

Morgonen efter natten

En storm stiger i havet, känner den inte fruktan
och rädsla i vattnet;
blixtar längs himlavalvet, blixtar på marken;
men står något i vägen?
en fågels sinne, kropp till kropp överlämnas
den till ditt bo;
stormen härjade utanför, men tillbedjan fort-
satte, inne i Soltemplet.

‍
hur många kroppar i världen lyser upp i ljuset
och mörkret;
när sinnet når pilgrimsfärden, vilket psyke vilar
djupt i nattens gryning?
ett tankspritt sinne minns alla morgnarna i
lekstugan med henne;
sjukdom känner inte tidens smärta lika väl som
livet.

‍
hennes uppochnedvända sinne;
är vinterklätt med storm i hjärtat, smärtan är
naken.
mät inte dina dagar från dagens mått, sök inte
vägen på Google;
låt det vila tunga moln på himlen; natten slutar
i gryning

‍

‍