Skriver man i svärtan, i det dova
i den molande smärtan
för att det är det enda man vet
som för facklan framåt?
Gör man det för att det
är det enda som värmer
stugan om natten
som sätter eld på,
rentav får viljan att
vilja framåt, framåt.
Jag vet inte,
och det vet jag inte
om någon annan gör heller ärligt talat
däribland uppstår också frågan
om det ens går att veta
Är sorg liknande för oss alla?
En skulle kunna gissa på att det
i allmän mening uppfattas så
men vem vet med full säkerhet?
Vad jag vet är att den klär sig olika för oss
för några kommer den svepande,
likt liemannens anländande
andra ser den som en rand längs horisonten
en följetong kring varje dag som passerar
några av oss blöder så kraftigt
när hjärtat spricker upp
att vi ser livet gå i revy framför ögonen
ett kippande efter luft, efter fast mark
en frätande känsla av overklighet
som tacksamt nog inte orkar bestå
det är bitar av livet
där gryningens färger
inte kan visa sig
tidigt nog
Strängen som går rakt från hjärtat
åldras inte, på gott och ont
så när andra delar av oss
sammanfaller, slits av vinden
härdas i hela livscykeln
står kungsvägen till kammaren
lika stark
som då den väcktes till liv
för första gången
Den sargade konstnären har ärr i ansiktet,
sår i händerna och ett lugn i blicken
mödans lön var välbetald, ofrivillig
så överväldigande,
för den som tittar noga
såren gör denne bekant, nästan familjär
ärren dekorerar en som har sett
och för den som söker ögonkontakt
utan att vika av eller flacka med blicken
kanske det även finns något att se
däri ögonbottnar som blivit sylvassa
så vakna att det bränner i retinan
smärtan blir till empati,
allt det fula som passerat
blir så vackert
Jag vill nog inte ens
stånga natten
som ett rött skynke längre,
och jag vill nog inte
tappa kontrollen längre
inte på samma sätt som innan
i alla fall
jag vill inte slå huvudet i takfläkten,
andas tungt i min säng kl 06,
mumla så tyst att det surrar
som en våldgästande humla
vid gräddtårtorna på midsommar
men kanske skulle jag också
ångra mig en dag
om jag vid slutet på resan
har kvar fyra reservdäck i bakluckan
inplastade och redo gripa in
när jag punkterat en lunga eller ett ben
i någon av alla strapatser som kommer
det skulle vara ett jävla slöseri
och vem är jag att slösa bort något
