VI uppmärksammar varje år Unescos dag för
yttrandefrihet den 3 maj, men vår kollega
har suttit i fängelse i Eritrea sedan 2001. Han
heter Dawit Isaak och är en svensk medborgare
som ursprungligen kommer från Eritrea. Vad
har vi gjort för Dawits frihet de senaste tjugo
åren? Låt mig presentera en lista:
Den svenska ambassadören till Eritrea arbetar
flitigt för att fria Dawit. En del riksorganisa
tioner i litteratur- och mediebranschen har
lanserat en gemensam plattform som heter
Stödkommittén för att fria Dawit. Vi har gett ho-
nom Tucholsky-priset 2009 och Unesco press
frihetspris 2017. En av våra EU-parlamentariker
spelade Dawit i fängelse på Uppsala stadstea
ter. Vi anordnar debatter om Dawit i Almedalen
och på bokmässor och i andra sammanhang
varje år.

‍
Dawits födelsedag firas varje år. Vi ger även ut
ett pris i Dawits namn. Vi anordnar hearingar
om Dawit i Riksdagen. Riksdagen har debatterat om Dawit. Tidningar publicerar artiklar om
Dawit. Vi saknar honom. Vi gråter för honom.
Vi har skapat ett stort nätverk för att fria Dawit.
Vi skriver böcker om honom. Vi översätter hans
böcker. Vi delar ut böckerna till EU-parlamen
tariker i Bryssel för att uppmärksamma Dawits
ärende. Vi lämnar brev till den eritreanska
presidenten vid den eritreanska ambassaden
i Stockholm. Vi använder många stora ord om
honom. Vi har så fin retorik. Vi gör så mycket
för Dawit, eller hur?
Men Dawit sitter fortfarande i fängelse. Hur
mår vi? Hur mår ni? Och framför allt, hur mår

Vi anordnade till och med ett litteratur
projekt i Eritrea för att göra något i Dawits land.
Vad betyder alla dessa utmärkelser och vårt
hårda arbete när han fortfarande sitter i fäng
else efter tjugo år? Är Dawit Isaak bara ett tema
för debatten kring yttrandefrihet eller en riktig
människa som sitter fängslad i Eritrea?
Vem kan svara på det? Vår utrikesminister Tobi-
as Billström? Eller någon annan?

‍
Kan vi föreställa oss Dawit fri om tjugo år om vi
inte ändrar strategi? Kan han bli fri om vi inte
agerar nu och om vi inte förhandlar med myn
digheterna i Asmara? Förhandlingen skulle för
all del kunna ta uttryck i olika former. Formell
eller informell, i hemlighet eller i det publika.
Det som behövs är verklig handlingskraft.

‍
Låt mig skildra några historiska ögonblick:
För det första: FN generalsekreterare Dag
Hammarskjöld besökte Kina 1955 för att för
handla med den kinesiske ledaren Chou En-Li
om frigivandet av 15 amerikanska flygare som
fängslats i Kina. Det var en mycket svårhan
terbar situation för Hammarskjöld eftersom
Kina inte hade några förbindelser med något
FN-organ. Hammarskjöld visade prov på stort
mod och mötte Chou En-Li, och de blev vänner. Chou En-Li befriade fångarna som en födelse
dagsgåva till Hammarskjöld på hans 50-årsdag
den 29 juli 1955.

‍
För det andra: Den tidigare presidenten i USA,
Bill Clinton, gjorde ett överraskande besök i
Nordkorea och mötte den tillbakadragne ledar
en Kim Jong Il år 2009 för att uppnå frigivandet
av två fängslade amerikanska journalister. Han
lyckades med det och återvände tillsammans
med dem till USA.

‍
Vi kan lära oss av Dag Hammarskjölds och Bill
Clintons handlingar när vi jobbar för Dawits
frihet. Annars kommer rörelsen för Dawit
Isaaks befrielse även fortsättningsvis att vara
ett intellektuellt mode och ta uttryck i tillfälliga
uppvisningar. Vi vill inte vänta tjugo år till. Vi vill
se Dawit Isaak fri idag, imorgon eller i närtid.

‍
Artikeln publicerades första gången i Upsala Nya Tidning 3/5 2021

‍

‍