Två av våra vänner, kollegor och artister, Abdelghani Najraoui och Bosse Sturesson, lämnade oss i mars 2024. De senaste åren var båda artisterna aktiva i Litteraturcentrums olika kulturella sammanhang. Här minns vi dem. Abdelghani bidrog med en text i Upplitt Magasin nr 2 2023. Texten är hans livs historia som artist från arbetarklassen. Här minns vi Bosse Sturesson genom musikern och poeten Martin Suparno Ekströms ord.
JAG tackar Allah att jag får vara med i den här världen. I Marrakech, Marocko föddes jag när grannen köpte cykel, sa min mamma. Hon fick inte lära sig skriva men hon kunde beskriva allt som hon hade varit med om i detalj. Grannen var likadan. Han kom ihåg att han köpte cykel när jag föddes. Min far berättade att under det franska protektoratet var alla marockanska föräldrar tvungna att förfalska barnens födelsedatum som var under sju år för att de inte skulle hamna i Franska skolan. Jag gick i folkskolan och lärde mig arabiska och franska. I klassen hade vi en sträng lärare som var marockan och fransmän som vägrade gå militärtjänstgöring och blev skickade till Afrika i fyra år som straff.
På 70-talet, innan jag tog studenten, blev jag och andra inblandade i en strejk på grund av att vi behövde gå ett år extra före Universitetet och våra föräldrar inte hade råd. Många blev arresterade. Jag och min lillebror blev fotbollsproffs och spelade med olika lag i Marrakech. Min äldre bror fick jobb i Agadir på arbetsförmedlingen. Han fixade jobb till min far som var pensionär men vars pengar inte räckte till. Jag fick jobb som servitör på samma hotell som min far jobbade som chaufför. Jag var glad att kunna hjälpa hela familjen och fixa en lägenhet så att hela familjen kunde bo tillsammans. Jag ville inte längre vara fotbollsproffs på någon fotbollsklubb och försökte istället lära mig olika språk från turister som kom till hotellet.
Jag hade vänner från många länder. Min äldsta syster åkte med en fransk familj och jobbade hos dem. Jag blev kallad till militärtjänst och som fotbollsspelare vägrade jag eftersom det var jag som försörjde familjen. Jag rymde från Marocko till Frankrike och hoppades att min syster skulle hjälpa mig. Jag blev besviken att den familjen exploaterade henne. Jag såg svart och återvände tillbaka till Marocko där jag fick bättre jobb i Agadir på en känd hotellkedja. Där blev jag utvald som ombudsman. Jag trodde på rättvisa, demokrati och var inte rädd att säga vad jag tyckte, om än det var förbjudet. Jag trivdes inte i mitt land där bara rika hade rättigheter och ingen annan. Jag strejkade för att en person skulle få behålla jobbet men blev hotad om att jag skulle blunda för det. Jag slutade jobba och blev isolerad från allt. Jag försörjde mig genom att jobba på olika basarer och
spela trummor med olika band. Jag hade vänner som var likadana. Att leva dag för dag utan planer.
BOSSE Sturesson, 1944–2024, hade ett hjärta som rymde alla. Ödmjukhet, glädje och omtanke lyste igenom och berörde hela hans omvärld. Han var ofta i Livets Hus och gladde många med sin lugna, trygga person och sitt durspel. Bosse var aktiv med durspel i många olika kultursammanhang i Uppsala och Stockholm. Bland annat på FN-dagen i Uppsala, Stocksundstorp, Studiefrämjandet/Litteratucentrum, SIU, MKF, Magic Mix och Engelen. Våra varmaste tankar går till familj och anhöriga.
Må Bosse vila i frid och vakna i frid till silverklockornas ringningar i en värld av kärlek.
Återseendet tillhör Kärleken.
– Martin Suparno Ekström
