Finlandssvenske författaren och Litteraturcentrums ordförande, Lars Sund, skriver en artikelserie för Upplitt Magasin om skrivande. Här är del 4 av 5.
Skrivandet är ett hantverk. Goda hantverkare är måna om finishen i sitt arbete. Det bör också den gode författaren vara.
Det förekommer ganska sällan att en text verkligen ”sitter” i första versionen. Mycket brukar finnas att förbättra. Framför allt blir den första textversionen många gånger alltför mångordig. Onödiga adjektiv kan alltid rensas bort, slappa eller omständliga formuleringar stramas till. Upprepningar som smyger sig in ska saklöst gallras bort och det gäller att se upp med inkonsekvenser – påstår man i första kapitlet att hjälten har blå ögon får han inte dyka upp med bruna irisar i kapitel tre.
De flesta författare skriver genom sina texter åtminstone ett par gånger. Det kräver förstås disciplin – och även en känsla för när texten är ”färdig”. Alltför mycket bearbetning kan leda till att man fördärvar sin text. Det har faktiskt hänt mig att jag skrivit om ett avsnitt en gång för mycket och fick gå tillbaka till en tidigare version som var betydligt bättre. Därför är det viktigt att man sparar alla sina utkast så att man har dem tillgängliga ifall det behövs.
Klyschor bör
obönhörligt utrotas
Ännu en aforism på engelska – den här gången heter upphovsmannen Ernest Hemingway, och han visste sannerligen vad han talade om.
Den skönlitterära textens uppgift är att gestalta människor och situationer. Det gäller att alltid vara så konkret som möjligt. En refererande text fångar sällan läsarens intresse någon längre tid. Vill man exempelvis skildra rädsla, ska man helst undvika ordet ”rädd” överhuvudtaget. Man måste visa hur rädslan syns i romanfigurens ansikte, hur hennes hjärta hakar upp sig mellan två slag och magen knyter sig i kramp. Då förstår läsaren genast vad som händer. Ordet ”rädd” tar form i läsarens medvetande – men inte i din text.
Var omsorgsfull om detaljerna. En konkret, kanske rentav trivial detalj, till exempel i ens persons utseende, kan om den är skickligt utplacerad säga mycket mer om den personens karaktär än långa redogörelser för hans eller hennes bakgrund. På samma sätt gör man miljöer påtagliga och sinnliga, inte genom omständliga beskrivningar av ”hur solen faller över vedbacken” (som en författarkollega en gång elakt formulerade sin avsky för lika långrandiga som intetsägande naturbeskrivningar), utan genom att använda sig av sparsmakade, träffande noteringar. En bra författare gör ständiga iakttagelser av allt omkring sig och sparar de iakttagelserna för senare användning. Då blir hennes texter också bra.
Läsaren är medskapare i varje text hon läser. Det gäller att förse henne med ett så bra material som möjligt för att lura henne att faktiskt se människorna och miljöerna ta form framför hennes ögon: hon ska se dem röra sig, höra dem tala, känna hettan från spisen i ansiktet och matoset i näsan (om de nu råkar befinna sig i ett kök).
I den åländska författarinnan Ulla Lena Lundbergs roman Kungens Anna finns ett avsnitt som exemplifierar det här och som etsat sig fast i mitt minne. Lundberg berättar om ett båtlag strömmingsfiskare som lagt sina skötar vid ett skär långt ut i havsbandet när vinden plötsligt ökar och de tvingas ro hem till Kökar för glatta livet. Roddturen är så konkret skildrad att man faktiskt känner det som om man själv var med och rodde – man har ont i armarna och blåsor i händerna när man läst färdigt.
På liknande sätt skildrar Kerstin Ekman i Händelser vid vatten en vandring över en jämtländsk myr med en sådan sinnlighet att man faktiskt känner en lukt av myrvatten och hör hur stövlarna sugs fast i ävjan mellan raderna.
I anslutning till detta vill jag påminna om att rödpennan är en av skribentens bästa vänner. Numera är det oftast DELETE-tangenten på datorn som gäller, men den fyller samma funktion.
Det gäller att våga stryka onödiga ord. Var försiktig med adjektiv. Klyschor bör obönhörligt utrotas: att säga att någon är blek som ett spöke och darrar som ett asplöv gör ingen läsare glad!
Skriv aldrig läsaren någonting på näsan. Hon förstår oftast betydligt mer än man som författare tror. Halvkväden visa fungerar många bättre än att berätta precis allt.
