Under Studiefrämjandets kurs ”Sverige på distans” med Lars Gejpel producerade utländska universitetsstudenter en stor volym texter, däribland noveller. I Upplitt Magasin #3 2024 publicerade vi ett antal, och här kommer fler texter av de unga ordambassadörerna från olika håll.
ALEKSANDRA CHMIELEWSKA, Warsawa, Polen
SVENJA STOß, Kiel, Tyskland
Det var en solig höstdag. Det var perfekt väder för att gå på promenad med hunden i skogen. Jag kom långsamt att tänka på att hösten i den här delen av landet verkligen var underbar. Jag tyckte om solens strålar som kikade blygt genom trädgrenarna och la sig mjukt på de röda, gula och bruna löven. Jag älskade att min hund var så glad att han kunde hoppa och springa runt utan koppel. Det var bara en månad sedan jag flyttade hit. Jag kände inte så många människor än och kände mig lite ensam, så det var bra att jag hade hunden som kompis. Jag var osäker på om jag hade fattat rätt beslut. Det enda jag var säker på var att jag älskade att vara i skogen. Nu var jag på väg till den underbara gläntan som jag hittade redan första gången jag var i skogen. Det såg nästan magiskt ut med det underbara solskenet som föll genom träden runt omkring. Min paus i gläntan var alltid den bästa stunden på dagen. Det var min och min hunds safe space. Vi gick dit varje dag för att springa runt, leka apport, titta på blommor och svamp och lyssna på kvittrande fåglar. Jag bara stod där och uppskattade tystnaden och solen.
Nästa dag var lite jobbig, jag kände mig stressad och behövde min paus i gläntan igen för att slappna av. Vädret var molnigt och gjorde inte mitt humör bättre. ”Fan, det blir regn”, sa jag till mig själv. Men min hund, glad och pigg som alltid, verkade inte tycka att vädret var fel. Det var första gången jag såg andra människor i skogen, vid vägkanten satt en flicka och lekte med stenar och löv. Jag ville inte prata med någon. Så jag gick lite snabbare, tills hon inte syntes längre. Vinden rusade genom trädtopparna. Hunden sprang runt omkring mig genom höstlöven. Äntligen, där kom gläntan, tid att leka och tid att slappna av. Men ... vad var det där i gläntan? Jag trodde den var tom, men nu låg det en liten stuga där? Jag hade ju varit där flera gånger förut men aldrig sett någonting där. Jag var säker på att det var min glänta – samma trädstump på marken, samma fågelbon. Samma grop som min hund hade grävt. Huset såg ut som om det legat där i flera år. Var det verkligen sant?
”Hej hej! Det var länge sedan jag fick besök. Hur hittade du mig?” hörde jag och ryggade till. Plötsligt stod en kvinna framför mig med en spade i handen och jord på knäna. ”Hej hej ... Hur ... Hur är det möjligt? Vem är du?” Min hund var lika förvirrad. Oftast går han fram till nya personer för att hälsa men inte idag. ”Jag heter Astrid. Och du ser ut att behöva en stor kopp kaffe. Kom in, det är fikadags för mig också.” ”Tack, det vore gott. Jag heter Erik.” Inne fortsatte jag: ”Jag har aldrig sett den här stugan förut.” ”Nej, det är ju mitt i skogen.” ”Nja, vad jag menar är att jag är här varje dag och har aldrig sett stugan.” Tystnaden som föll mellan oss var den största jag någonsin upplevt. Hon kunde inte heller förstå, eftersom hon bott där i tio år. Vi satt länge och pratade om detta, om att flytta, om stugan, om livet. Det blev senare och senare. Till sist erbjöd Astrid mig en sovplats, eftersom det redan var ganska mörkt ute och en lång väg hem genom skogen.
Nästa morgon vaknade jag av solskenet som kittlade min näsa och strålade på mina ögonlock. ”Vilken konstig dröm”, tänkte jag för mig själv.
”Frukosten är färdig!”, hörde jag Astrid ropa. Jag suckade. Det var alltså ingen dröm. ”Det känns bra med besök”, sa Astrid när jag kom ut och satte mig vid bordet. ”Ibland är det lite ensamt här ute.” Jag kunde se på hennes ögon att hon knappt hade sovit. Med trötthet och rädsla i rösten sa hon att ingen någonsin hade besökt henne i stugan, hon hade aldrig sett någon i den här skogen. ”Jag önskar att du kunde stanna hos mig”, sa Astrid lite blygt. Jag funderade. I henne hade jag i alla fall hittat en vän. Hunden skulle trivas i skogen också. Och tänk om jag aldrig hittade stugan igen? Då hade det bara varit en väldigt kort vänskap. ”Menar du allvar?” ”Självklart. Jag njöt av ditt sällskap igår.” Skulle jag verkligen våga? Vad skulle jag missa i så fall? Om jag tänkte efter, hade jag allting jag behövde här. Om mitt sinne kunnat lura mig så här, vad mer skulle det inte kunna ställa till med?
Morgonen var solig. En ny höst började. Tio höstar hade jag tillbringat med Astrid och min hund i stugan i gläntan. Ibland undrade jag hur mitt liv skulle ha sett ut om jag inte stannat i stugan, men det kan man ju aldrig veta. Det knackade på dörren. Jag öppnade, och framför mig stod en flicka, kanske femton år gammal. ”Får jag komma in? Det är konstigt, jag är här nästan varje dag och har aldrig sett stugan.”
CARA SCHWENK, Freiburg im Breisgau, Tyskland
CIANZA RAINERI DJERBOUH, Milano, Italien
En kvinna ligger på sjukhuset och kommer inte ihåg hur hon kom dit. Det finns en annan person i rummet, som sover. En läkare kommer in. Kvinnan låtsas som om hon sover. Han går. Hon tänker på vem hon vill bli. En ny person. Hon hoppas att hennes pojkvän inte ska komma. Men hon tror inte att han gör det. Han är feg. Rädd att mannen som ringde ambulansen såg att han knuffade henne ner för trappan. Men mannen såg honom inte. Hon tittar på klockan.
Hon vill inte gå till polisen. Nu har hon chansen att börja ett nytt liv. Hon vill inte uppleva allt igen. Hon vill bara lämna det gamla livet bakom sig.
Hon vaknar. Hon öppnar ögonen och tittar ut genom fönstret. De röda och gula löven faller från träden. Det är blåsigt. Kanske kommer det att regna. Det är höst - hennes favoritårstid. Eller åtminstone har det varit fram tills nu.
Kvällen allt hände var väldigt kall. Hon var hemma och väntade på honom. De skulle gå ut. Han ville inte, men hon övertalade honom att gå på restaurang. Hon hoppades att deras förhållande skulle bli bättre. Förr eller senare.
I början av förhållandet hade de varit glada. Han var snäll, omtänksam. Sedan började han behandla henne illa. Han var svartsjuk, nästan besatt. En dag knuffade han henne. Sedan grät han och bad om ursäkt. Hon förlät honom. En vecka senare knuffade han henne igen och slog henne. Först försökte hon dölja sina blåmärken. Hennes vänner slutade tro på henne. Hon skämdes och ville skydda sin pojkvän. Det var inte så illa och han bad ju alltid om ursäkt. Det skulle definitivt inte komma att hända igen. Hennes vänner förstod henne inte. Så småningom ville de inte se henne längre. Desperata eftersom de inte kunde hjälpa. Och han slog henne igen. Och hon förlät honom.
Men nu är hon inte längre villig att förlåta honom. Hon har förlorat allt. Förblindad av kärlek och naivitet. Hon börjar tänka på hela sitt liv. Det måste finnas något positivt, något som är värt att rädda. Men vad?
Hon arbetade deltid i en bokhandel. Hon gillade sitt jobb. Det var den enda tiden på dygnet hon kunde sluta tänka och sluta vara rädd. Egentligen hade hon tidigare drömt om att bli författare. Alla hade höga förväntningar på henne. Förutom hennes föräldrar, som aldrig hade trott på henne. De brukade alltid säga att hon var ett misslyckande. Nu var hon tvungen att vara försiktig med allt hon gjorde. Om hon gjorde något fel eller kom hem sent, slog han henne. Om hon svarade emot eller brände vid middagen, slog han henne. Vad som var rätt eller fel bestämde han.
Den kvällen de gick till restaurangen verkade allt gå bra. De hade ätit gott, druckit ett glas vin. Samtalet hade nästan varit trevligt. Sedan blev han nervös och började höja rösten. Som alltid när han tappade kontrollen. Hon visste inte ens vad hon då hade gjort för fel. Hon ville bara hem. Han betalade notan. Den var för dyr och han blev ännu mer nervös. De lämnade restaurangen. Han började skrika åt henne: hon fick inte titta på någon annan man. Han knuffade henne och slog henne. Var helt utom sig av svartsjuka. Han knuffade henne igen och hon tappade balansen. När hon föll, såg hon honom i ögonen. Han var nöjd. Han hade vunnit. Hon hörde fotstegen när han sprang iväg. Och rösten från en man som ringde efter ambulans. Sedan tomrummet.
Hon vill glömma allt. Hon kämpar för att tänka på något annat. Nu är hon fri. Fri att skapa sig en ny identitet. Men vem vill hon vara? Hon är rädd att göra fel igen. Rädd att fly från sitt liv. För att hamna i en ännu värre mardröm. Eller kanske inte. Kanske kunde hon börja om? Från det ögonblicket hon tappade bort sig själv. Hon skulle byta namn och stad.
Nu heter hon Frida. Och Frida förtjänar en chans att vara lycklig. Kanske kommer hon att skriva en bok och bli författare. Eller kanske kommer hon att leta efter ett vanligt jobb för att smälta in bland människor och vara normal.
ANNE-MARIE MADALINA CALINESCU, Bukarest, Rumänien
”39 dörrar, tre försök och en utväg”, tänkte den unge detektiven Scott när han sprang nerför den långa korridoren.
Han stannade framför en massiv trädörr smyckad med en korp, tog ett djupt andetag och gick in. Interiören var ganska märklig. På ett långbord stod 13 böcker med olika symboler uppradade. ”Du har kommit. Jag har väntat på dig länge”, sa en röst ur mörkret. Scott stack snabbt ner handen i rockfickan, drog fram sin revolver och vände sig sakta åt höger och sa: ”Jag har aldrig varit mer redo.” ”Berättelser”, sa rösten med ett skratt. ”Nu måste du välja!” Scott gick fram till bordet och valde en bok med en teckning av en gyllene fisk omgiven av gröna och röda alger på omslaget. ”Ett klokt val. Du kan gå vidare. Tredje dörren till vänster, men glöm inte att ta av dig skorna, vi vill inte ha några olyckor”, sa rösten. Sedan blev det isande tyst. Scott lämnade snabbt rummet.
Han sprang nerför korridoren, stannade framför den angivna dörren, tog av sig skorna och gick in. Rummet var förvånansvärt ljust, med ett piano i mitten och partitur utspridda på golvet. I en hängmatta ovanför soffan satt en kvinna klädd i en blå sammetsklänning. ”Jag antar att du är fru till rösten i biblioteket”, sa Scott med ett stramt leende. ”Fru?! Mer som en följeslagare. Men mitt privatliv är inte din sak”, svarade hon med irriterad röst.
”Vacker och djärv”, tänkte den unge mannen medan han försökte gissa vad hon skulle göra. ”Nu när vi har fastställt gränserna, låt oss börja arbetet”, sa kvinnan och plockade upp noterna från golvet. Scott blev stående i några sekunder utan att veta vad han skulle göra. Städa upp? Kvinnan stannade upp och sa i en auktoritativ ton: ”Ska du stå där hela dagen, eller ska du börja göra din del av uppgiften?” ”Vad exakt behöver jag göra?” frågade han med låg röst. ”Spela piano!” sa kvinnan frånvarande och tog plats i hängmattan. ”Jag tror att du skämtar!” sa Scott och höll upp sina fingrar. ”Du är rädd?” ”Inte rädd, men klumpig.” ”Då måste du stanna här hos mig i en månad”, sa kvinnan med ett leende. Efter några ögonblicks eftertanke satte sig Scott och började spela ett Beethoven-partitur. ”Se, det var inte så svårt!” skrattade kvinnan. ”Nu hade du tur, Scott! Tack, mamma, att du lärde mig spela!” tänkte han.
”Du är fri att gå, sista dörren till vänster”, sa kvinnan och försvann.
Unge Scott blev chockad, men när han kom ihåg varför han var där, sprang han ut i korridoren och följde efter henne. Han kom fram till dörren, där det stod: ”Mod och intuition är naturens gåvor.”
LENA KATHARINA BERG, Frankfurt am Main, Tyskland
ANN KATRIN CLERMONT, Giessen, Tyskland
RING! RING! Ole vaknar direkt, som varje morgon. Väckarklockan är en present från hans syster från förra julen och han hatar den. Väckarklockan skräller. Den skulle kunna väcka de döda. Ole stiger upp och tittar på sig själv i spegeln. Sedan han fyllde trettio har han inte gillat att se sin spegelbild på morgonen. Ansiktet ser svullet och skrynkligt ut. Hur är det möjligt?
“Först en kopp kaffe. Det är det enda som skulle kunna rädda morgonen nu.” Han sätter på kaffebryggaren, doften av kaffe fyller köket och får honom genast på bättre humör. Kanske blir det en bra dag, problemet är väckarklockan, han måste göra sig av med den. Han har ett bra och intressant jobb, han bor i sin drömstad i en fin lägenhet, han har många vänner. Allt är bra. Ole tar sin portfölj och jacka och lämnar lägenheten.. Det tar endast tio minuter till fots bort till tunnelbanan.
När Ole går ner för trappan till spåret ser han en äldre kvinna med en liten vagn. Hon har problem med att få bort vagnen från rulltrappan, så han hjälper henne och kvinnan utbrister “Oj, tack så mycket! Jag hade ingen aning om att det fortfarande finns gentlemän här i stan.” När han går vidare knuffar en man plötsligt honom åt sidan och säger “Ur vägen! Det finns faktiskt folk som måste jobba.” Mannen är klädd i en dyr kostym och pratar hetsigt i mobilen. “Typisk yuppie!” tänker Ole för sig själv.
När han kommer fram till spåret ser han att nästa tåg kommer om fem minuter och att både kvinnan och den stressade yuppien står där och väntar. “Så att tvinga sig fram var inte värt det”, tänker han. De tre är de enda som väntar på tåget. Konstigt för en vardag. Tåget kommer in på stationen med gnisslande bromsar, det stannar och dörrarna öppnas. Han väljer sista vagnen och sätter sig på en bänk. Den äldre kvinnan stiger också in i sista vagnen, följd av den osympatiska mannen, som sätter sig vid dörren. Pip. Pip. Pip. Dörren börjar stängas, men i sista sekund håller en ung kvinna upp dörren med sin väska och stiger in. “En mycket attraktiv kvinna”, tänker Ole. Äntligen stängs dörrarna och tåget kör rakt fram in i tunneln.
Ole sitter tyst och tänker på hur många stationer det tar till arbetet. KRASCH! En kraftig smäll väcker honom ur hans tankar. Allt blir mörkt. Och tyst. Sedan bryter kaos ut. Röster surrar förvirrat. Någonstans hörs en siren. Någon försöker ringa någon. Den vackra kvinnan faller skrikande till golvet, hon blöder häftigt och hon ser ut som om hon är död.
RING! RING! Ole vaknar direkt, som varje morgon. Men det är första gången som ljudet är en lättnad. Det var bara en mardröm. Flera minuter sitter han på sängen. Tyst. “Andas”, tänker han. “In och ut. In och ut.” Efter en liten stund stiger han upp och ser sig själv i spegeln. “Jag är i alla fall inte död”, tänker han, dricker en kopp kaffe och lämnar lägenheten för att hinna till tunnelbanan i tid. Som varje morgon.
När Ole går ner för trappan till spåret ser han en äldre kvinna med en liten vagn. Hon ser märkligt bekant ut. Bor hon i närheten av honom? Är hon en väninna till hans farmor? Arbetar hon i det lilla konditoriet? Han kommer inte ihåg, så för att inte verka oförskämd hälsar han på henne. Hon verkar mycket irriterad. “Kanske är det en förväxling.” Just i det ögonblicket blir han knuffad av en man som vrålar ”Ur vägen! Det finns faktiskt folk som måste jobba.” “Vilken idiot. Ser ut som en typisk yuppie – för mycket pengar, för lite kärlek i livet.” Tågets gnisslande bromsar rycker Ole ur hans tankar. ”Vilken otur”, tänker han när det står klart att den äldre kvinnan och den stressade yuppien från drömmen väntar på samma tåg. Den ena verkar så stressad och ovänlig och den andra tänker förmodligen att han är en idiot efter den översvallande hälsningen. ”De två skulle man verkligen inte vilja vara med om en olycka med”, tänker han.
Pip. Pip. Pip. Dörren börjar stängas, men i sista sekund springer en ung och mycket attraktiv kvinna in i vagnen. Hon är klädd i en snygg dräkt och doftar som tusen sommarblommor, tänker han när hon sätter sig ner precis bredvid honom. Och som av en inre impuls tar han hennes hand som för att försäkra henne om att hon inte är ensam – vad som än händer. När tåget kör rakt fram in i tunneln är den skrällande väckarklockan det enda han vill höra.
