Prissumman är på 50 000 kronor och En dag om
året arrangeras av Stig Dagermansällskapet och
Älvkarleby kommun. Under flera år samarbetade
sällskapet och kommunen med Arbetarbladet
Intressenter AB och Nya Stiftelsen Gefle Dagblad.
Svenska Rushdie-kommittén var med som arrang-
ör 1996-98.
Stig Dagermanpriset delas ut till den, de eller den
organisation som i Stig Dagermans anda verkar för att
värna om det fria ordets betydelse och tillgänglighet.
John Hron, 1996
Stig Dagermanpriset tilldelas John Hron för hans mod
att, också till priset av sitt eget liv stå det onda emot.
John Hrons död grep och upprörde oss alla somma-
ren 1995. Det känns svårt, ja nästan otillbörligt, att i
denna grymma händelse finna något som är positivt
och som stärker vår tro på människan. Ändå gör vi
det. John Hron ger oss exempel på det. John Hron
ger oss exempel på det mod som inte nödvändigtvis
är rädslans motsats men som alltid och under alla
omständigheter är den krypande eftergivenhetens
motsats. Förnedrad och misshandlad förväntades
han inför sina plågoandar uttala sin beundran för
nazismen. Han vägrade.
Senare, då han kunde ha räddat sitt liv genom att
simmande ta sig från platsen, valde han att vända
tillbaka eftersom bödlarna hotade att annars slå ihjäl
hans kamrat.
Han vände tillbaka och hans mod framstår för oss lika
ofattbart som torterarnas grymhet.
Priset tilldelades postumt John Hron. Hans föräldrar
mottog priset på Laxön.
Yasar Kemal, 1997
Stig Dagermanpriset tilldelas Yasar Kemal för att han
som författare och journalist under ett halvt sekel
kompromisslöst använt ordet, språket, som en möjlig
mänsklighetens väg till varaktig fred och frihet.
Yasar Kemal visar genom sitt arbete för mänskliga rät-
tigheter och i försvaret av det fria ordet mycket stort
mod, och som skapare av ord har han tagit på sig ett
stort ansvar för att fördjupa demokratin och vidga det
offentliga samtalet i vår tid. I arbetet till försvar för
yttrande- och tryckfrihet är Yasar Kemal en inspiratör
innanför, såväl som utanför, Turkiets gränser.
“Det är alltid av trots som den väsentliga konsten
skapas, den som räddar människan ur livet” skriver
Stig Dagerman (Inför det nya året, 1950. Ur Essäer och
texter).
“Språket kommer att rädda mänskligheten. Därför
är skaparna av ord, inbegripet jag själv, de som har
största ansvaret för vår tid.” säger Yasar Kemal under
Bokmässan i
Göteborg 1995
Det svenska folkbiblioteket, 1998
Folkbiblioteket i alla Sveriges kommuner med om-
kring 1600 folkbiblioteksenheter tilldelas 1998 års
Stig Dagermanpris för sitt arbete med att göra ordet
tillgängligt för alla och envar, oberoende var i landet
man bor, oberoende var i livet man befinner sig, och
på så sätt värna det fria ordets plats, spridning och
betydelse. Genom de biblioteksanställdas dagliga
arbete med att främja intresset för läsning och littera-
tur, bildning och kultur, de traditionella medierna och
de nya, är läsandet idag en självklar allemansrätt.
Ahmad Shamloo, 1999
Stig Dagermanpriset 1999 tilldelas den iranske
författaren Ahmad Shamloo för att han i sin poesi och
prosa rör vid Världens hjärta.
Ahmad Shamloo är den persiska nutidspoesins mest
kända namn. Han är påverkad av 1900-talets moder-
na europeiska diktning och påminner t ex om Gunnar
Ekelöf i sitt sätt att skriva, men han är samtidigt Irans
mest folkkäre författare. Ahmad Shamloo använder
alla möjliga instrument i det rika persiska språket
för att hitta vägen till människans innersta. I hans
poesi står kärleken till människan främst. Han offrar
aldrig meningen för formens skull, utan har lagt de
etablerade formerna åt sidan för att gestalta människ-
ans smärta – människan som levt under omänskliga
villkor i sekler.
Roy Andersson, 2000
Älskad vare den människa som sätter sig ner. Tiden
är en stor mästare, men den rår inte på kärleken,
smärtan och sorgen. Roy Andersson flyttar sig inte för
svensk filmindustri.
Det mesta av universum skapades på mindre än
en miljondels sekund, men han gav trettio år åt tre
spelfilmer. En kärlekshistoria spände ljusbågen från
1970 mot framtiden och Giliap hejdade just hastig-
heten i livet och tillvaron. Nu hör vi sånger från andra
våningen.
I tre hundra reklamfilmer har han skapat en egen
skola där fadern från Hisingen går i samma klass som
skeppsredaren och börskometen. Roy Andersson vet
att människan ofta snubblar mellan stjärnorna.
Han vill inte se sin klass och sina likar förödmjukas.
I sin filmkonst utgår han från en stämning eller en
rådande doft av samhället. Älskad vare den som sover
på rygg. Så lyder en av sångerna från andra våningen.
Roy Andersson är envis som bohuslänsk granit och
han har huggit sitt namn i Studio 24 på Sibyllegatan.
Där har många unga filmare nyst det fina stoftet. Hans
moder var hemsömmerska och sydde hans första vita
skjorta. Den har han hängt på Stig Dagermans galge
för nästa fest och nästa.
Älskad vare den som reser sig igen.
Elsie Johansson, 2001
I en potatisfåra i nordsydlig riktning på Uppsalaåsen
ligger ett barn och trycker. Det är Elsie Johansson
i Vendel, ett av stugornas barn. I en annan fåra, på
Norrgärdet i Älvkarleby, ligger Stig Dagerman, ett av
de små böndernas barn, de som snorade och gned på
tjugutrettitalet.
De skulle båda vad det led resa sig ur fårorna och
skriva de små människornas berättelser.
Elsie Johansson får Stig Dagermanpriset 2001 för att
hon i sitt författarskap, förankrat i den uppländska
vardagen, berättar för oss om människor i Världen,
om vår brorsa som ägde en vevgrammofon och om
vår syster Nancy, vars levnadsöde vi så väl behöver
känna till för att kunna gå vidare.
Pristagaren om sig själv
Jag föddes 1931 i Vendels socken, Uppsala län.
Vendel är en bygd med stolta anor, namnet har till
och med fått ge namn åt en epok i den svenska histo-
rien, den så kallade Vendeltiden. På Fyrisåns västliga
arm rodde eller seglade stormännen mot Vendel med
larmande följen och järnåldersprakt. En av dem, Ottar
med tillnamnet Vendelkråka, fick sin grav i Ottarshö-
gen, det var på 500-talet.
Hövdingarnas hov blev sagor och myter. Slagsvärden
och hjälmarna rostade i båtar sjösatta i jord. Vatten-
vägen krympte men slätten bredde ut sig fetlagd och
blänkande. Under min barndoms 30- och 40-tal var
Vendel en utpräglad mjölkbondebygd med vid-
sträckta ägor och stora röda byggningar och ladu-
gårdslängor där gödselstackens omfång vittnade om
välstånd. Ångande mornar, efter ett nattligt vårregn,
låg hägringar av storhet kring kyrkan som ett dis.
Intet av ovanstående har med mig att göra. Jag växte
upp i utkanten av stolthetens domäner, långt från
monumenten och gårdsplanernas vajande, blågula
präktighetssymboler. Mitt barndomshem var en ruck-
lig stuga, belägen på en sandplätt nedanför den torra
rullstensås som skiljer Vendels socken från Vikstahe-
den. Bruset i tallkronorna och knastret i toppmossan
liksom spillkråkans plyanden och koltrastens flöjt
blev klangbotten i mig. Min fördjupning ägde rum
i kabbleksdikena och kreativiteten, ett ord jag inte
kände, frodades förmodligen längs nätverket av stigar
som löpte kors och tvärs genom ljung och blåbärsris.
Begränsningens välsignelse förunnades mig i djupt
och rikligt mått.
Inne i stugan fanns först och främst mamma. Därefter,
i osäker rangordning, kom vedspisen, pappa, fotogen-
lampan, syskonen, katten, sagorna och mammas
berättelser. Det var där jag fick mitt språk. Det var
där jag lyssnade, betraktade, sög åt mig och begrun-
dade, det var där jag uppfylldes av kärlek och vrede,
stolthet och skam, jävlaranamma och hjälp oss, milde
Gud! Tillhörigheten var självklar och stadig och har så
förblivit genom alla år.
Författare? Jo. Det var jag nog från början. Det sjöng
hela tiden och pratade och gnagde i huvudet på mig.
Ändå kom det att dröja halva livet och gott och väl det
innan det jag bar på hade funnit sitt uttryck.
Elsie Johansson
Gitta Sereny, 2002
Vi föreställer oss gärna att vissa individer bär en
egenskap som vi kallar ondska. Vi frestas att betrakta
ondskan som medfödd. Vi kan därigenom intala oss
att ondskan finns någon annanstans än inom oss
själva. Godheten är det normala tillståndet.
Författaren och journalisten Gitta Sereny – född i
Ungern, uppvuxen i Österrike, Storbritannien och
Frankrike, sedan många år bosatt i London – har hela
sitt liv strävat efter att påvisa farorna med denna
föreställning. För henne börjar kunskapen om god-
hetens villkor med omsorgen om barn. Som mycket
ung kvinna under och efter andra världskriget tog hon
hand om föräldralösa flyktingbarn. Många av barnen
hade överlevt koncentrationsläger. Det viktigaste
målet för hjälpinsatsen var att de skulle återfå sin
självkänsla.
Gitta Sereny har alltsedan dess kämpat för barns rätt
att betraktas och behandlas som fullvärdiga indivi-
der. En av hennes böcker handlar om prostituerade
barn. Hon har engagerat sig för små barn som mördat
andra barn. Brittisk rättskipning kan ge dem all skuld
för gärningen och därför döma dem till fängelse. Men
de har, för att citera titeln på en av hennes böcker,
givit ifrån sig “ohörda rop” av förtvivlan under lång
tid före morden. Hon förespråkar deras rätt att leva
vidare utan att skuldbeläggas under resten av sin till-
varo. För denna hållning har hon själv fått utstå hårda
offentliga angrepp.
Gitta Serenys utgångspunkt är att ingen av oss föds
ond. Det gäller också de individer som bar ansvaret
för Tredje rikets folkutrotningspolitik. I sina böcker
om förintelselägret Treblinkas kommendant Franz
Stangl och Tredje rikets rustningsminister Albert
Speer frilägger Gitta Sereny de livsmönster som fick
dessa tjänstemän i staten att organisera massmord
och slavarbete. Hos båda skönjer hon brist på kärlek i
barndomen som gör dem stumma i mänskliga relatio-
ner när de når vuxen ålder.
Gitta Sereny är en journalist med omsorg om varje
detalj i det hon berättar. Hon är föredömligt källkri-
tisk när hon placerar de människor hon skildrar i ett
historiskt sammanhang. Men hon är inte neutral. Alla
hennes berättelser handlar om skuld och ansvar. Hon
konfronterar Franz Stangl och Albert Speer med inne-
börden av deras gärningar, och får dem att medge att
de är skyldiga. Men hon släpper inte oss andra fria.
Hon påvisar att ondskans utövare är människor som
liknar oss alla. Genom att bli varse de impulser som
under extrema omständigheter skulle kunna driva oss
att utöva grymhet kan vi öka vår förmåga att bromsa
ondska när vi anar att den är på väg. Hon säger till oss
att vi inte får låta barns nödrop när ingen vill se dem
klinga ohörda. I denna hållning är hon en frände till
Stig Dagerman. Därför får hon årets Dagermanpris.
Lukas Moodysson, 2003
På 50-talet skrev Stig Dagerman om den han skulle
vilja vara “att modigast säga sin mening, att hänsyns-
lösast trotsa konventionerna, att vara stötesten och
förargelseklippa”. Istället kompromissade han, påstod
han i tron att det var “möjligt att sälja blommor på
barrikaderna”. Lukas Moodysson har förvaltat sin
sällsamma begåvning genom film och poesi och
samtidigt modigast vågat säga sin mening, hänsyns-
lösast trotsat konventionerna och han vågar vara en
stötesten och en förargelseklippa; det som Stig Dager-
man ansåg vara utmärkande för en verklig konstnär.
Moodysson säljer inga blommor på barrikaderna, där
står han istället orubbligt på de mest utsattas sida.
Elfriede Jelinek, 2004
I vidsträckta textytor möter Heidegger CNN och
grekiska gudar korsas med ikoner från vår egen tid;
ett skrivande som lånar och stjäl, sätter samman och
bryter ner, ett skrivande där myten dekonstrueras och
till och med Piff och Puff är värda en essä; allt genom-
fört med ett frontalangrepp på språket som låter yta
bli djup och djup bli yta för att provocera oss att bli
delaktiga, att ta ställning, att TÄNKA.
Göran Palm, 2005
Göran Palms berättarkafé håller öppet varje dag och
över hela landet Sverige sedan 1961. Här bjuds vi på
diktverk som Hundens besök, Världen ser dig och
Varför har nätterna inga namn? Debattböcker om
Indoktrineringen i Sverige och En orättvis betraktelse.
Antologier som Uppländska röster och Mannens dikt
om kärlek. Berättelsen på blankvers om den långa
resan Sverige : En vintersaga – och alla berättande
röster om Liv i Sverige och Världen.
Sigrid Kahle, 2006
Sigrid Kahle har under stora delar av sitt liv bott i
länder där islam är dominerande religion. Var hon än
har vistats har hon mött människor på lika villkor och
lärt sig kulturen och historien på djupet. Kombina-
tionen av beläsenhet, engagemang och journalistisk
upptäckarlust har format en unik publicistisk gärning.
Sigrid Kahle har lagt grunden för förståelsen av isla-
misk kultur i Sverige. Hon har beskrivit mångfalden i
trostraditioner och lyft fram de sociala dimensioner-
na, inte minst diskussionerna om kvinnors ställning.
I hennes perspektiv är öst och väst inte varandras
motsatser. De är sammanflätade i möten på alla nivå-
er. Hennes roll som
brobyggare får en ny betydelse i dagens opinionskli-
mat där invandrarfientliga strömningar fokuserar på
muslimer i sin propaganda.
Sigrid Kahle fick sitt genombrott i svensk offentlighet
när hon rapporterade från sextiotalets Västtyskland
om den pågående uppgörelsen med nazitiden. Hen-
nes gärning under fem decennier präglas av omsorg
om mänsklig värdighet oberoende av
politiska moderiktningar.
Lasse Berg, 2007
Lasse Bergs varumärke sedan starten som författare
i början av 70-talet har varit att berätta om värl-
den långt bortom horisonten. Engagemanget för
människor i söder och öster har fått honom att konti-
nuerligt lämna det välbekanta och föra hem det sken-
bart avlägsna. Han har gjort historia och nutid i andra
världsdelar till en del av svenskars medvetande.
I sin senaste bok, Gryning över Kalahari, vidgar han
upptäcktsfärden till att innefatta förhistorisk tid. Han
färdas mellan kontinenter i sitt sökande efter kunskap
om människosläktets utveckling. Hans slutsats är
riktad mot framtiden. Naturen sätter ramar för vår
tillvaro, men vi fyller dem med innehåll via kultur och
medvetande. Människan är chanslös om hon förlorar
sin vilja till medmänsklighet. Den insikten kan ses
som ett motto för Lasse Bergs hela liv och verksam-
het.
Jean-Marie Gustave Le Clézio, 2008
Jean-Marie Gustave Le Clézio fyller bokens vita papper
med de skönaste kombinationer av ord, skapade ur
en medvetenhet om de utsattas och utstöttas tillvaro
som orättvis och onödig. I hans litterära vittnesmål
finns vi alla, vår tid, vår plats, vår frihet och vår sårbar-
het.
Stig Dagerman skriver:
”Vad jag hoppas på? En dikt som hänsynslöst kämpar
för den i block- och massorganisationer inspärrade
människans tre
oförytterliga rättigheter: friheten, flykten och för-
räderiet. Jag menar friheten att slippa valet mellan
förintelse och utplåning, jag menar flykten från det
blivande slagfält där undergången förbereds och
förräderiet mot varje system som kriminaliserar
samvetet, rädslan och kärleken till nästan.” (Stock-
holms-Tidningen 23.12.49.)
Le prix Stig Dagerman “Une fois par an” pour 2008 est
attribué à Jean-Marie Gustave Le Clézio:
Jean-Marie Gustave Le Clézio remplit les feuilles
blanches du livre avec les plus belles combinaisons
de mots, puisées dans la conscience de l’existence
injuste et injustifiée des faibles et des exclus. Sous sa
plume, nous nous retrouvons tous, ainsi que notre
temps, notre espace, notre liberté et notre vulnéra-
bilité.
Stig Dagerman écrivait (le 23.12.1949 dans Stock-
holms-Tidningen) :
“Ce que j’appelle de mes voeux ? Une littérature qui
lutte pour les trois droits imprescriptibles de l’être
humain prisonnier des blocs et des organisations de
masse : la liberté, la fuite et la trahison. Je veux dire :
la liberté de ne pas avoir à choisir entre l’écrasement
et le renoncement à soi-même, le droit de fuir le futur
champ de bataille où se prépare l’apocalypse et celui
de trahir tous les systèmes qui criminalisent la consci-
ence, la peur et l’amour du prochain.”
Birgitta Wallin/Karavan, 2009
Birgitta Wallin och Karavan – litterär tidskrift på resa
mellan kulturer
Birgitta Wallin och tidskriften Karavan får årets Stig
Dagermanspris En dag om året för att ha burit tusen
och en nödvändiga dikter och berättelser in i det
svenska språket. Allt fler är vi som samlas kring läger-
platsen i den paradoxernas skog som Stig Dagerman
skrev om i ”Diktaren och samvetet” för att lyssna till
tusen och en berättelser om hungriga och mätta,
om vardag och drömmar från världens alla hörn och
språk. De många språkens och de många kulturernas
röster hjälper oss att förstå tillvarons förunderliga
mångfald och mänsklighetens gemensamma plats.
Eduardo Galeano, 2010
Eduardo Galeano får Stig Dagermanpriset EN DAG
OM ÅRET för ett författarskap som orubbligt och
alltid står på jordens fördömdas sida. Han är ingen
talesman för jordens fördömda, för som han själv
påpekat ”de har alla, varenda en av dem, en egen
röst”, men världen lyssnar inte. Galeano lyssnar.
Och vidarebefordrar vittnesmålen från sin utpost i
Uruguay, varifrån de spritt sig över hela världen, som
poesi, litteratur, historia, journalistik och aktivism,
alltid lydande hans credo: ”Ingen sanning är större än
sökandet efter sanning.”
Judit Benedek – SOS-Romer, 2011
I Stig Dagermans drama “Ingen går fri”, återfinns
denna replikväxling mellan studenten Bengt och hans
fästmö Berit: “Bengt: Vet du vad bedra är? Berit: Ljuga f
ör nån som inte tror man kan det.“
Dagerman skrev pjäsen 1947, två år efter atombom-
bskrevaderna i Hiroshima och Nagasaki. Sedan dess
bär vi alla insikten att vår gemensamma framtid kan
utplånas av krafter som har skapats av människor.
Pjäsen skildrar fegheten, skräcken och vanmakten
som föds ur maktspelet i en familjekrets, men den
speglar också följderna av en verklighetsflykt som
kan exploateras politiskt.
Medlemsländerna i den europeiska unionen har alla
anspråket att vara demokratier. Men i Ungern, det
land som för närvarande bär ordföranderollen i det
europeiska Ministerrådet, tvingas kvinnor och barn
att fly från sina hem sedan uniformerade högerex-
tremister tågat genom romska bostadsområden. Det
rasistiska partiet Jobbik fick 17 procent av rösterna i
parlamentsvalet 2010. I EU ställs nu krav på gränskon-
troller mellan medlemsländerna som kommer att
drabba även romer. Sverige, som har givit sin romska
befolkning tydligare rättigheter än många andra
EU-länder, har valt att ligga lågt på den europeiska
nivån.
Romer känner det politiska bedrägeriets innebörd
genom sin historia.
Årets Stig Dagermanpris går till ett initiativ som har
valt att konstnärligt och socialt konfrontera den
medvetna flykten från politiskt ansvar inför den mest
skyddslösa gruppen i dagens Europa: barn med
romskt ursprung.
Priset tilldelas ett projekt som är förankrat både i Sve-
rige och i Ungern: SOS-Romer, genom dess initiativta-
gare Judit Benedek.
Nawal El Saadawi, 2012
Nawal El Saadawi får 2012 års Stig Dagermanpris för
att hon i sin gärning synliggör frihetens innebörd, an-
svar och mål och därmed ger oss alla insikt i frihetens
verkliga betydelse och värde.
Nawal El Saadawi is the recipient of the Stig Dager-
man Award 2012 as she has demonstrated, through a
life-long commitment, the meaning of freedom – its
goals and its obligations – thus provoking us all into
an awareness of our own choices as well as insight
into the essence and price of freedom.
The Stig Dagerman Prize /Stig Dagermanpriset/
is a Swedish award given since 1996 by The Stig
Dagerman Society and the municipality Älvkarleby,
situated 160 km north of Stockholm on the east coast.
The prize is named in honour of Swedish author
Stig Dagerman (1923-1954). The award is given to a
person who, or an organization that, in the spirit of
Dagerman supports the significance and the availa-
bility of the free word, the freedom of speech. The
prize is inspired by Dagerman’s poem En dag om året
that sets forward a vision of peace and humanity by
imagining one day each year when the world is free
from injustice and violence.
Ingen Människa Är Illegal, 2013
Det låter som en rad i en dagsvers av Stig Dagerman.
Det borde ropas ut över världen varje dag:
Ingen människa är illegal!
Nätverket Ingen Människa Är Illegal (IMÄI) får årets
Dagermanpris för att de verkställer budskapet i
handling.
I en tid när miljoner och åter miljoner människor
stämplas som “illegala” – i USA, i Burma, i Grekland,
i Sverige, överallt på jorden – måste det sägas: ingen
människa föds illegal och ingen enda människa är
illegal.
I högtidstal förskriver sig politiska ledare till idén om
alla människors lika värde. Men få försöker omsätta
idén om människovärdet i handling.
Nätverket IMÄI pratar inte mycket. I stället handlar de
i solidaritet med jagade människor som tvingas att gå
under jorden därför att de sökt sig till ett drägligare
liv på en annan plats – så som vi som befolkar denna
jord har gjort sedan tidernas begynnelse.
IMÄI:s verksamhet betraktas ibland som civil olydnad.
Man bör snarare kalla den civil medmänsklighet.
I Stig Dagermans tänkesätt ingick rätten till civil olyd-
nad. Han bar ett mod som vi bör hylla, inte fördöma.
IMÄI går på tvären mot dagens tänkesätt. De bär arvet
efter Dagerman vidare mot framtiden. Därför får de
årets pris.
Anders Bodegård, 2014
Stig Dagermanpriset 2014 tilldelas Anders Bodegård
för ett enastående och avgörande viktigt översätt-
ningsarbete där han bygger broar mellan olika
kulturella och språkliga identiteter och sätter läsarens
omdöme i verksamhet.
Stig Dagerman: Vad jag hoppas på? En dikt som
hänsynslöst kämpar för den i block- och massorga-
nisationer inspärrade människans tre oförytterliga
rättigheter: friheten, flykten och förräderiet. Jag
menar friheten att slippa valet mellan förintelse och
utplåning, jag menar flykten från det blivande slagfält
där undergången förberedes och förräderiet mot
varje system som kriminaliserar samvetet, rädslan
och kärleken till nästan.
Ur Inför halvsekelskiftet (1949), Stockholms-Tidningen
23.12.49, s 246-7 i Samlade Skrifter 11, Essäer och
journalistik, redigerade och kommenterade av Hans
Sandberg.
Suzanne Osten, 2015
Suzanne Osten tilldelas 2015 års Stig Dagermanpris
för sitt epokgörande arbete där barnteatern är en
konstart i egen rätt.
”Man börjar dikta tidigt. Som barn är man alltid dikta-
re. Sen blir man avvand, i de flesta fall. Så konsten att
bli diktare är att inte låta livet eller människorna eller
pengarna vänja en av med det, bland annat.”
Orden ovan är Stig Dagermans och han skrev ofta
utifrån barns och ungas livserfarenheter, som här i
inledningen till ”Ett barns memoarer”, All världens
berättare 1948:3; s 11-20 i Samlade Skrifter 11, Essäer
och journalistik, redigerade och kommenterade av
Hans Sandberg.)
Adonis, 2016
Den syrisk-libanesiske poeten Adonis tilldelas 2016
års Stig Dagermanpris för ett författarskap där
lidelsen för den arabiska poesin bortom religion
och politiska strömningar blottlägger diktkonstens
frigörande väsen.
Le prix Stig Dagerman, Un jour par an, de l’an 2016 est
attribué au poète Syrien-Libanais Adonis pour une
œuvre littéraire où la passion pour la poésie arabe, au
delà de la religion et des courants politiques, dévoile
l’essence libératrice de l’art poétique.
The recipient of the Stig Dagerman Award One Day
a Year 2016 is the Syrian-Lebanese poet Adonis for a
body of work where passion for Arabic poetry beyond
the claims of religious and political currents uncovers
the liberating essence of poetry as an art.
Anders Kompass, 2017
Anders Kompass har varit UD-tjänsteman i Central-
amerika och efter framgångsrikt arbete där, rekrytera-
des han till Förenta Nationerna 1992 och utsågs 2009
till chef för fältarbetet vid FN:s kontor för mänskliga
rättigheter (UNHCR) i Genève.
När Anders Kompass mottog en rapport om sexuella
övergrepp mot barn i Centralafrikanska republiken av
bl.a. franska soldater verksamma under ett FN-man-
dat, meddelade han omedelbart de franska myndig-
heterna. Frankrike inledde en förundersökning med
utgångspunkt i de vittnesmål som 13 barn mellan 8
och 15 år avgivit. Reaktionen från FN – åtta måna-
der senare – blev att en internutredning av Anders
Kompass inleddes och han stängdes även av från sitt
arbete. FN:s högkommissarie Zeid Ra’ad al-Hussein
ansåg att uppgifterna kan ha skadat offren.
Internutredningen likväl som en extern rapport om
FN:s agerande i hanteringen av övergreppen friade
Anders Kompass från misstankar.
Vi återkommer med detaljer kring prisceremoni och
program under lördag 27:e maj, ett program som
kommer att beröra Barnkonventionen, civilkurage
och humanism.
”Människans öde avgörs överallt och alltid och den
ena människans betydelse för den andra är omätlig.
Jag tror på solidariteten, medlidandet och kärleken
som människans sista vita skjortor. Högst av alla dyg-
der sätter jag den form av kärlek som kallas förlåtelse.
/.../ Skulle jag så till sist redovisa den vanmäktiga
dröm jag liksom de flesta andra drömmer skulle det
bli den här: att så många människor som möjligt skall
inse nödvändigheten av att bryta sig ut ur de männis-
kohatande maktblocken, maktkyrkorna och maktor-
ganisationerna inte för att bilda nya samfund utan
för att försvaga den livsförödande maktens ställning i
världen. Kanske är det människans enda möjlighet att
få fungera som medmänniska bland medmänniskor,
till att än en gång få bli mans gamman och mans vän.”
Ur Essäer och journalistik, Samlade Skrifter 11
redigerad och kommenterad av Hans Sandberg,
Norstedts 1983, s 247-49. Enkätsvar i Vi 1950:3. ”Tror
vi på människan?” var rubriken på hela enkäten och
övriga i enkäten var Alf Ahlberg, Erik Hjalmar Linder,
Harry Martinson, Ture Nerman och Amelie Posse.
Dagermans enkätsvar bar rubriken ” Människans öde
avgörs överallt och alltid”.
Amos Oz, 2018
Stig Dagermanpriset En dag om året tilldelas den
israeliske författaren Amos Oz för ett humanistiskt,
mångskiftande författarskap som utforskar människ-
ans utsatthet och sårbarhet och med utgångspunkt i
Israels turbulenta historia som samhällsdebattör före-
språkar fred och samexistens i den utdragna Israel –
Palestinakonflikten.
The Israeli writer Amos Oz is the recipient of the Stig
Dagerman Award 2018 for a humanistic, diverse
authorship exploring the human exposedness and
vulnerablility and with point of departure in the
turbulent history of Israel, as public debater advocate
peace and coexistence in the drawn-out Israel – Pales-
tine conflict.
Britta Marakatt-Labba, 2019
Stig Dagermanpriset En dag om året 2019 tilldelas
textilkonstnären Britta Marakatt-Labba som i sina
ömsom mytiska, ömsom realistiska och upproriska
bilder i broderier gestaltar det samiska folkets historia
och samtid.
Magda Gad, 2020
Stig Dagermanpriset 2020 går till krigskorresponden-
ten Magda Gad, för att hon med sitt mångfacette-
rade, djupa berättande ger ett alternativ till dagens
svartvita, polariserande medielogik. Inifrån några av
världens svåraste konflikthärdar lyfter hon enskilda
människors röster och erfarenheter och kastar ljus
över det som många försöker mörklägga. Magda
Gads strävan att fördjupa och komplicera samtalet
om makt och maktlöshet, om politik och individ, står
nära den litterära journalistik som Stig Dagerman gav
oss från Europa efter andra världskriget.
Magda Gad, född 1975 i Falun, är en svensk krigskor-
respondent och Mellanösternanalytiker.
Hon har gjort en mängd unika reportage från olika
delar av världen med fokus på krig och katastrofer. I
dag delar hon sin tid mellan Bagdad i Irak och Kabul
i Afghanistan. Hon har medverkat i en rad svenska
tidningar. Idag är hon knuten till Expressen.
Maria Kalesnikava, 2022
Stig Dagermanpriset år 2022 tilldelas den belarusis-
ka musikern och aktivisten Maryja Kalesnikava för
hennes enastående mod i kamp för den enskildes
demokratiska rättigheter mot den kriminella makten
och en stat som i stället för att skydda sina medborga-
re, dömer och fängslar dem.
Ur ”Tror vi på människan?”, enkätsvar av Stig Dager-
man, 1950
/.../ Skulle jag så till sist redovisa den vanmäktiga
dröm jag liksom de flesta andra drömmer skulle det
bli den här: att så många människor som möjligt skall
inse nödvändigheten av att bryta sig ut ur de männis-
kohatande maktblocken, maktkyrkorna och maktor-
ganisationerna inte för att bilda nya samfund utan
för att försvaga den livsförödande maktens ställning i
världen. Kanske är det människans enda möjlighet att
få fungera som medmänniska bland medmänniskor,
till att än en gång få bli mans gamman och mans vän.
(Essäer och journalistik, Samlade Skrifter 11 redi-
gerad och kommenterad av Hans Sandberg, Nor-
stedts 1983, s 247-49. Enkätsvar i Vi 1950:3. ”Tror vi
på människan?” var rubriken på hela enkäten och
övriga i enkäten var Alf Ahlberg, Erik Hjalmar Linder,
Harry Martinson, Ture Nerman och Amelie Posse.
Dagermans enkätsvar bar rubriken ” Människans öde
avgörs överallt och alltid”.)
The Belarusian musician and activist Maryia Kales-
nikava is the recipient of the Stig Dagerman Award
2022 for her outstanding courage in the fight for the
democratic rights of the individual against the crimi-
nal power and a state that, instead of protecting its
citizens, persecutes and imprisons them.
From ”Do We Have Faith in Humankind?”, Stig Dager-
man, 1950, response to a magazine question.
If, at last, I were to declare the futile dream that I like
many others carry, it would be this one: that as many
people as possible will realize the need to break
away from hateful and inhumane power blocs, power
churches and power organizations, not to mount new
structures but to weaken the sway of life-destroy-
ing forces in the world. Such a realization may be
humanity’s only chance to relate as one fellow human
being to another, to once again become one another’s
friend and source of joy. (Translation by Lo Dagerman
and Max Levy)
.png)
