DET är ett faktum att rådjur strövar på åkrar kring vägarna. Detta eftersom vägarna är lagda genom åkern. De är så acklimatiserade till det förhållande åkrarna har satts i att de inte kan se den fara som ett fordon utgör. En Toyota prius som färdas 70 km i timmen är bara bakgrundsljud. Eftersom bilarna inte har attackerat dem tidigare, varför skulle de göra det nu? Så fort någonting rör sig snabbt nog med hjälp av hjul istället för ben skänker rådjur detta ting ingen tanke. Det är just på grund av detta som en person kan cykla förbi en grupp stirrande rådjur utan någon reaktion, de stirrar som vanligt, vad kan en flåsande sak på två hjul i uppförsbacke göra mot en grupp rådjur? Inte mycket. Men så fort saken stannar upp och kliver av cykeln för en väl behövd vilopaus springer de iväg. Om rådjuren endast förlitar sig på instinkt (så må vara), kan man undra hur långt man kan driva det. Så jag utförde ett experiment. Om ett par rådjur några meter från vägkanten inte blir rädda för en cyklist som kör 10 km i timmen så kan man fråga sig hur de skulle reagera om sagda cykel väjde av vägen och på något vis vrickade sig över diket och ut på den kraggliga åkern. Detta utan att trilla av och dessutom bibehålla någorlunda fart.
Så jag gjorde just det. På huvudet hade jag trätt en balaklava för att ännu tydligare undangömma min mänsklighet så att jag kunde smälta in helt fullkomligt i min nyfunna identitet som cykel. Det fanns redan en brist i planen som säkert framträder tydligt, om tinget i rörelse på vägen förflyttas till utanför vägen bör den uppfattas som ett hot, inte sant? Men då ska man icke förglömma att det är just när en person går längs vägkanten eller går med sin cykel längs vägkanten som rådjuren hoppar iväg. Så människor på väg innebär tvivelaktigt fara. Rådjur står kvar på samma plats och luktar ner i marken samtidigt som enorma traktorer far runt på andra sidan åkern med sylvassa plogar utan några vidare problem. Så rörelse på åkern med hjul bör heller inte vara ett tydligt problem. Icket att förglömma är också att den mängd rådjur som dör för att de står blickstilla och stirrar in i strålkastarna när de dundrande bilarna kommer rätt emot dem är förvånansvärt stor. Med detta i åtanke tände jag cykellampan innan mitt försök togs till godo. Rådjuren stirrade på mig medan jag nästintill vurpade ner i diket för att trycka mig upp på andra sidan. Jag bibehöll knappt farten. Jag tror att min dråplighet till försök var så taffligt i sin natur att rådjuren ej upplevde det som ett hot. Väl uppe i grästoften vinglade jag framåt men kom snart upp i en stabilare hastighet och närmade mig långsamt. Ett rådjur vill aldrig bli cirklat från olika håll, så jag höll mig rät. Rakt på bara. Till min stora lycka tycktes rådjuren totalt lamslagna i sina positioner, de måste ha varit så otroligt förvirrade över den maskin som var på väg mot dem.
Jag tror att de inte riktigt hade det i sig att förkasta denna entitet som kunde klassas futtig i jämförelse med de mäktiga traktorerna och överväldigande bilarna. I vilket fall så närmade jag mig utan problem, och innan jag visste ordet av kunde jag stryka handen längs med en av deras mjuka ryggar medan jag i snigelfart kröp mig förbi dem på vacklande hjul. Det kom ingen reaktion, varken från den som blivit vidrörd eller någon av de andra i gruppen, de stirrade endast på mig. Efter en skarp sväng om drog jag mig intill en av de andra och i en rörelse som nästan drog ner mig till backen hade jag dragit fram ett halvt kakpaket som låg i min ficka. Kakorna hade jag sparat för min egen skull men ibland måste offringar göras. Jag sträckte handen så långt det gick i ytterligare en sväng för att på bästa sätt nå fram med näven, och som jag hade hoppats sniffade djuret eftertänksamt på min hand. Efter nästa svängom lyckades den få tag i det jag erbjöd och det knaprande ljudet ljöd från munnen i korta hack. Jag cyklade fram mot nästa och erbjöd en kaka till, och de andra lyfte ben efter ben för att närma sig mig. Jag tog en risk och började cykla ifrån dem, längre bort från vägen, med kaka i hand, viftande runt i långsamma cirklar för att verkligen tydliggöra budskapet. Och tro det eller ej så kom de skuttande efter. Vem hade kunnat tro att en maskin som denna varit så givmild. Jag cyklade in bland åkeröarna och cyklade fram på ett traktorhjulsstråk och runt om en skogsudde och ut på andra sidan. Efter ett tag behövde jag bara bjuda på en kakbit var fjärde minut eller så för att rådjuren inte skulle förlora intresse, de följde mig vart jag än tog vägen.
Vid ett tillfälle när jag behövde klia ansiktet under den otroligt stickiga balaklavan stannade jag av och började cirkla runt långsamt för att verkligen kunna fokusera. Detta tog rådjuren som ett tecken för paus och de lade sig en efter en ner i gräset för en stunds vila. Uppmärksamma ännu såklart, på både mig och eventuella hot runt omkring. Jag hade kommit lite väl långt vid det laget och spänningen av ett lyckat experiment hade börjat avta, så jag kände en stark vilja att återvända därifrån jag kommit. Jag kastade resterande kaksmulor i gräset och satte kursen hemåt. Till min förvåning reste sig rådjuren, helt ointresserade av kaksmulorna, och började traska efter mig istället. Jag hade ju intet mer att erbjuda, och de kakor de fått till sig låg bakom oss vid det laget. De fick gott följa efter mig såklart, men det började mörkna och jag ville helst inte ha dem strövande på bilvägen när det blev mörkt, så jag bestämde mig kort och gott för att kliva av cykeln. Med ens var det som att någonting förfärligt hade skett, de nästan skriade när de blixtsnabbt vände om och hoppade sin väg in i snåren, som att människan med två ben och två armar krälat sig ur deras dyrkade maskin och dödat den i farten. Jag gick en liten bit för vilans skull och satte mig sedan upp på sadeln och cyklade fram till vägen, och sedan hem.
Tom Edling, ung författare och kulturjournalist, studerar konsthantverk/design vid Grimslövs folkhögskola
