"DET är tre egenskaper: du ska ha talang, passion och självdisciplin. Du kommer troligen bli utgiven om du har två av tre och en av dem är självdisciplin. Det är också möjligt att bli utgiven om du bara har en av de tre egenskaperna, om det är självdisciplin.” Citerar Peter Englund i början av vår intervju. Det är ett citat från Augustin Erba om hur man lyckas bli en publicerad författare. Englund känner att han har alla tre, men framförallt vill han trycka på självdisciplinen. Det är någonting som han skördat frukterna av och fått stor vinning för i sin skrivandeprocess. Hans första bok Poltava (1988) hade han bara en sommar på sig att skriva, och ändå blev det en storsäljare. Det kan han tacka självdisciplinen för. 

Nuförtiden har han lyxen att spendera så mycket tid han känner att han behöver på en bok. Men det är inte utan riktlinjer. “Jag tror verkligen på dödlinjer, dödlinjer är bra. Dödlinjer funkar.” Han tvivlar på att böcker blir bättre utan begränsningar, och det är inte ett sätt han vill arbeta på. Bokens kvalitet blir alltså inte bättre av oändligt med tid, menar Englund. Med det sagt så har tillgången till mer tid såklart sina fördelar. Förarbetet, forskningen, letandet av material, skrivandet – det får ta den tid det tar. Sedan har han inga större problem med att avgöra när en text är färdigarbetad, det känner han starkt i materialet. Och med självdisciplinen med sig har han kunnat ge texten den tid den behöver utan att ge upp innan den är färdig. “Jag har kunnat ge mig in i projekt där jag vet att: det här kommer ta några år, och jag har kunnat lägga år på att skriva.” 

Hur ser då denna skrivandeprocess, med dessa årslånga projekt, ut för Englund? Under ett projekt uppskattar han att han lägger ungefär 50 procent på forskandet och 50 procent på skrivandet. Han trycker dock på att de olika processerna flyter in i varandra. Det första han fastslår är att det alltid börjar med en idé. Sedan påbörjas arbetet med materialet som han hittat – sållandet och bearbetningen som ska ge en klarare bild för när han sedan ska sätta sig och skriva. Där uppkommer i sin tur nya frågor som kontinuerligt utvecklar texten och skapar utrymme för ytterligare material att läsas. På detta sätt utvecklas en omslutande och genomarbetad skildring av historien genom Englunds verk. Däremellan kan det såklart komma käppar i hjulet, och de är Englund noga med att ta itu med. “Du kan ha en idé, men har du inget material att gå vidare med idén, då är den idén död. Jag kan bara utgå ifrån fakta. Jag kan bara skriva om det som jag vet är sant, eller är övertygad om är sant. Jag kan inte skriva om sådant som jag vet är fejk. Jag kan inte låtsas som att jag inte vet någonting och sedan skriva som om jag visste det.” När en idé visar sig vara död, då släpper Englund den. På ett rent praktiskt plan är han tydlig med att han letar efter sanningen, det som faktiskt hände. Sen finns det såklart ett filosofiskt plan om vad sanning är, men Englund lägger stor vikt i att utgå ifrån materialet när han skriver, och inte sväva iväg i något falskt. 

Utöver det finns det andra faktorer som spelar in och styr hur hans skrivande utformar sig. Skrivandet av hans böcker är en komplicerad verkstad, och det är Englund medveten om. En av de saker som lockar honom mot det förflutna är att där finns så många goda berättelser – berättelser som har hänt på riktigt som inte blivit berättade. Samtidigt är berättelsens form klurig, den kommer med förutfattade antaganden och förutbestämda scener som kanske inte går att återfinna fullt ut i materialet. “Vi inordnar gärna saker i berättelser, vi gör berättelser av saker, även av saker som inte riktigt låter sig göras till berättelser.” Englund tar berättelsens form men kritiserar den parallellt, detta skapar i sin tur en så klar bild som möjligt av den historiska händelsen samtidigt som det inte blir dödstråkigt att läsa. 

I Englunds relation till dessa historiska berättelser finns också ett ofrånkomligt ställningstagande. När Englund får frågan om han vill bli en berättare av andras historier blir svaret ofördröjligen nej. “Det handlar i första hand inte om att jag talar för någon, utan det är berättelsen som form, och det är en väldigt grundläggande form för mänsklig kunskap skulle jag påstå.” Det är inte att Englund vill ta över någon annans bravur, någon annans trauma eller någon annans liv, göra någonting till sitt eget. Det handlar snarare om att framföra vad alla inte har sett, och genom sin forskning och sammansättning låta historien berätta sig själv, i sin renaste form möjlig. “Jag kan se berättelser där kanske inte alla gör det. Jag vill inte berätta den å någons vägnar, utan jag ser berättelser.”

När han inte arbetar på sina egna böcker läser han andras. Han läser mycket, framförallt för Svenska Akademien, där det ska delas ut priser och stipendier. Där läser han med ett syfte, det finns en slutprodukt som kommer av allt läsande. Men vid sidan om detta finns det ett friare och mer nyfiket läsande. För honom är det många gånger den bästa läsningen, den är också viktig för utvecklandet i hans eget skrivande. “Ibland kan det faktiskt ge mer, att anteckna då, för att det kommer någonstans ifrån sidan. Lite oväntade saker, nya sätt att betrakta ting på. Nya sätt att tänka på, nya idéer. Det är nog också det som är det goda med att läsa förutsättningslöst, att du får in impulser från ett oväntat håll.” Poesin är en sådan form, som har influerat Englund personligt i hur han tänker och därigenom, ofrånkomligt, hans skrivande. Speciellt Georg Stiernhielm, ofta kallad den svenska poesins fader, ligger honom nära. Det är dikter med rolig, böjlig svenska som gestaltar otroligt vackra bilder men som dessutom har ett djup. Han imponeras av hur Stiernhielm formulerar sig särskilt precist, med små dikter med epigram där man märker att den som skrivit det verkligen har tänkt till. “Är själen blått ett salt som håller kroppen från att ruttna.” citerar Englund. 

En av de budskap som Englund vill förmedla i majoriteten av sina böcker är att människorna som han ger plats åt i sina texter, de liv de hade och de känslor de tampades med, är precis lika verkliga som vi är nu. “Det har med frågan om att ha respekt för dem. De här människorna levde ett lika verkligt liv som vi gör.” Idag spenderar vi våra liv med att leta efter mening och betydelse – såklart att de gjorde det för 300 år sedan också, annars hade de otvivelaktigt ruttnat bort. 

‍