I somras träffade Upplitt Magasins Mattias Tengstrand ICORNs nationella samordnare Nadja Ali ett samtal om om fristäder, rikare kultur och snus.
Nadja Ali är tillförordnad nationell samordnare i Sverige för ICORN (International Cities of Refuge Network). Vi möts på Sergels Torg utanför kulturhuset i Stockholm, som påminner om Berlin tycker Nadja. Det gillar hon.
Nadja ser formell ut, men under läppen skymtar en snus som hon slänger ut.
ICORN, som har sin bas i Norge, arbetar för att fristadskonstnärer såsom journalister, poeter, skribenter eller andra konstnärer på flykt kan komma till en trygg stad att verka i. En av ICORNs gäster är författaren och översättaren Mamon Zaidy som jag intervjuade tidigare i Upplitt Magasin. Han berättade om Uppsala, en plats där han kan uttrycka sig utan pistolhot från Gaddafi-regimen i Libyen. Mamon är en av 22 fristadskonstnärer i Sverige.
I en tajt ekonomi, varför ska kommuner lägga resurser på en enda individ?
– Det går inte bara åt ena hållet. Tänk att det poppar upp en expert inom ett område i din stad. Språkmässigt, informationsmässigt, socialt och kontextuellt bidrar det till ett helt nytt perspektiv. Det berikar det kulturella, konstnärliga och intellektuella livet oändligt mycket, svarar Nadja Ali med ett inövat men ändå entusiastiskt svar.
Varför bara en person per stad? Varför inte ta in fler?
– Det handlar inte om att ställa kvantitet mot kvalité. Frågan är hur många kommuner som ansluter sig till ICORN. Vi kollar inte på enbart på konsten, utan vilken säkerhet som krävs för personen. Fristad är ett specifikt sätt att komma in i en stad, inte det enda, säger Nadja efter att ha fått tänka lite.
Som samordnare i ICORN är hon en länk mellan det lokala, nationella och internationella engagemanget. Hon sköter kontakten med Statens kulturråd, Migrationsverket,
Försäkringskassan och ibland sin tidigare arbetsplats, Regeringskansliet. Hon håller också ihop nätverket av 30-talet koordinatorer runt om i Sverige. Hon bistår dem med att hitta jobbmöjligheter för fristadskonstnärerna och att skapa fortbildningstillfällen inom allt från migrationsrätt till stipendiat. Sverige har idag 25 medlemsstäder i det internationella fristadsprogrammet.
– Vi har faktiskt flest fristadskommuner i världen inom ett och samma land, tillsammans med Norge. Det är en stämpel på att man som kommun eller region verkligen vill göra världen till en bättre plats. Fristadskommuner ska vara stolta, menar Nadja.
Nadja upplever fortfarande att det är få som vet vad en fristad är. Hon ser en del av sitt arbete som att sprida och uppmärksamma ICORN:s arbete. Hon deltar i kulturkonvent och i paneler. Nadja försöker även besöka åtta till tio fristäder om året för att stämma av och se att “allt rullar på”.
Nadja pluggade musik på universitetet. Hon gick ofta och grubblade på de politiska dimensionerna av det. Hon påbörjade därför en master i statsvetenskap. Hon spelar fortfarande cello i Kungliga Akademiska Kapellet men är för social för att fortsätta öva seriöst inom klassisk musik, ler hon.
Läs mer om ICORN och arbetet med fristadsförfattare, -journalister och -konstnärer på icorn.org
