På kvällen tisdag den 11 oktober 2022
kl. 21.40 lämnade min mamma mig för evigheten.
Jag följde med henne en bit men
fick inte följa med hela vägen, hörde
mamma dra sin sista suck, såsom
hon fick höra mig som nyfödd fylla lungorna för att ge
henne mitt första skrik. Men en stor skillnad är att hon
lämnade mig ensam kvar.
Det är alltså lite drygt fem månader sedan mammas
död, det påverkar och har påverkat mitt skapande
och liv mycket.
Varför jag skriver det här beror på att Anisur Rahman
frågade om vi, några stycken kunde berätta om vår
vardag, dokumentera våra
dagar och lite om våra liv.
Jag har under några år påverkats mycket av min oro
för mamma och hon har varit med mig både i mitt
liv och i mitt skapande under dessa år, hon var alltid
med innan också men inte på samma sätt.
När jag jobbade med en utomhus installation i
somras 2022 i Hospitalsparken, Uppsala ”Öppna
dörrar” i Konstfrämjandets regi, fanns hon med hela
tiden, i varje ormbunke jag planterade, i ormbunkens
blad som böljade och böjde sig i vinden kunde jag se
henne, känna hennes hår. I varje vattenhink jag bar,
i varje liten gran, i mossan, i varje andetag var hon
med. Då levde mamma fortfarande.
Till ovanstående installation gjorde jag ett perfor-
mance i tre delar i ”Den gode herdens kapell” på
Hospitalet, där jag bl.a sjöng låten jag skrivit till
mamma
ackompanjerad
av en ormbunke
och en fläkt.
Du är med mig överallt
i varje liten fågel
i varje liten sten
i varje glittrande ögonblick ser jag dig
i varje fjärils vinge
i varje skälvande löv
i varje solöga
som snuddar havet
där är du
du är med mig överallt
för alltid finns du i mina tankar
i varje litet grässtrå
i varje vildvuxet träd
i varje solstråle som skimrar av guld
klättrar du
Vill berätta om två installationer, som jag skall
göra under våren 2023, en 4 till 11 maj, på
Supermarket, Stockholm för Köttinspektionen,
Curator, Alba Folgado och en 27 maj till 11 juni på
Konstnärsklubben, Galleri 2, Uppsala
Arbetsnamn för båda installationerna är, ”Mamma
hästen världen, en saga om kärleken”
Trodde mamma skulle bli en koltrast eftersom vi hade
pratat och bestämt det, hon ville ju det, vi ville båda
bli koltrastar.
Samma dag som jag blev tillfrågad att vara med på
Supermarket såg jag ett foto av en vitklädd människa
liggande på en äng.
I mitt inre såg jag på fotot mamma, en häst och en
trasig värld smälta samman till en varelse.
Kände kärleken, värmen, sårbarheten, styrkan, all
världens sorg, krig, ensamhet och en väldig längtan.
Jag kunde också se hästen i Picassos Guernica up-
penbara sig.
Mamma som älskade alla djur och allt levande hade
i min värld och dröm blivit en häst. Inte en koltrast
men när jag tänker på det hela, så är hon nog det
också.
Hästen kommer att vara i naturlig storlek och ligga
på rygg som mamma gjorde när hon somnade in.
Kommer att bygga upp installationen med många
olika material, hela och trasiga, lätta och tunga, lösa
och fasta delar.
Hoppas att min inre syn kan förvandlas till en möjlig
upplevelse.
Det här är vad jag jobbar med och funderar på, efter-
som det är deadline idag så bestämmer jag mig för att
det är klart och skickar det till Anisur.
Ombytta roller mot slutet.
Jag har inga barn. Vill som avslutning berätta vad jag
sa till mamma, visste inte om jag skulle våga, tänkte
att hon kanske skulle bli ledsen, men jag sa det ändå,
tog liksom sats,
– Tänk mamma! att jag äntligen har fått ett litet efter-
längtat barn att älska. Det var verkligen så jag kände.
Det blev alldeles rätt.
Mamma gav mig världens lyckligaste leende.
