Jag kan fortfarande höra dem ropa nerifrån vattnet. Hoppa.
Jag var sju år, det var fyra meter till ytan,
jag hade klättrat ner och klättrat upp,
i hopptornet i Steckborn i Bodensjön på den schweiziska sidan.
De ropade, du klarar det, hoppa nu, det är inte farligt.
Kom nu bara, hoppa, tänk inte.
De blev alltmer otåliga: vi måste åka nu, vi kan inte vänta längre.
Det är bara att ta ett steg rakt ut, du vill ju, ropade de.
Det finns inget att vänta på, du kommer att ångra dig om du inte -
De såg inte muren som jag byggde längst ut på trampolinen,
med de tegelstenar som de sträckte mig.
Som om de inte tidigare vetat något om murar och murbruk.
Kommer du ihåg mamma en gång när vi var på cirkus?
Vi såg en clown som jonglerade med två jordglober.
Kommer du ihåg att han tappade den ena?
Jorden rullade genom sågspånet i manegen
och ut genom ingången.
Han blev ledsen och alla skrattade.
Kommer du ihåg att vi reste oss och gick då?
Du sa, det är sent nu, vi måste gå hem,
medan clownen stod där, hjälplös
med bara en glob mellan händerna.
Kommer du ihåg att sjölejonet,
från ett tidigare nummer
stod mellan två cirkusvagnar när vi kom ut?
Att det i skenet från ett fönster balanserade
den förlorade jorden på sin nos.
Du lät mig stå där en lång stund,
som om du förstod,
vad det var jag behövde ha med mig
och inne i tältet fick akrobaterna tag på varandra,
efter en kort flygtur genom luften.
Några trappor upp finns en dag en dörr.
Den verkar välbekant,
Jag öppnar den och stiger rakt in i en liten hall,
in i barndomens värld.
Nästa dag är den låst,
en annan månad ersatt med en vägg, sen ett fönster,
huset växer, förändras.
Nya rum uppstår, korridorer och ytterligare rum,
ett golv rivs upp, en vägg,
bakom den sitter någon och skriver på maskin.
Jag lutar mig över axeln och läser:
”Du finns inte. Du har aldrig existerat.
Så enkelt är det med det.”
När pausen börjar ta slut under en medioker teateruppsättning
i en mellanstor stad i det land långt norrut jag råkade födas i,
står jag upp vid min plats och väntar på att de
som sitter innanför mig ska komma tillbaka och sätta sig.
Pjäsen är död.
Kanske är det därför jag börjar tänka på dig.
Jag saknar dig. Jag har aldrig saknat dig så mycket som nu.
Nu tycker jag mig få syn på dig
i vimlet vid ingången men inser snabbt att du,
precis som de som skulle passerat mig
till sina sittplatser inte kommer tillbaka.
Jag inser att de har gått hem,
men att jag inte riktigt vill förstå det.
Jag kommer att bli stående här,
mitt i publiken, sökande dig som en fyr.
Jag önskar dig tillbaka med liv,
att du ska väcka föreställningen,
träda in och låta döden göra sin sorti
så att jag kan komma till ro, sätta mig ner
och uthärda den andra aktens långa minuter.
