FÖR andra året efter pandemins avbrott, öppnas dörrarna för den 39:e bokmässan den 28e oktober i Göteborg. Bokmässan är ett evenemang som sträcker sig över fyra dagar och lockar drygt 86 000 besökare. Dessa besökare sprider sig över 760 utställare och tusentals programpunkter. Helt enkelt ett stort och näst intill överväldigande hav av litteratur och samtal kopplade till årets teman judisk kultur, samt staden och ljud.

När en kliver in i den osande atmosfären på mässan, genom ingången vid korsvägen, möts en allra först av den judiska scenen. Här belyses judisk kultur på olika sätt där programpunkten “Shuir/dagens lektion” föreläser om diverse Torah-ämnen. Vidare möts en av en hall med olika utställare där kulturrådet och Sveriges lärare enbart är två av de otaliga en finner. Längre in i lokalerna, förbi mat- och hantverksscenen och ett fyllt mattorg, hittas även en grön scen som drivs av Studiefrämjandet. På denna lite gömda scen, sker blomstrande samtal om hållbarhet ur olika aspekter. Klimat- och miljöfrågor samt odling är högt uppe på agendan men det är även här jag möter Anisur Rahman och Lars Häger. Tillbaka genom torget som doftar starkt av olika delikata ostar och oliver och i ett försök att avvärja de många axlarna en riskerar att träffas av, tar jag mig förbi stadens scen och in i den stora utställningshallen. I denna hall som känns oändlig vistas små som stora förlag, bokhandlare och antikvariat samt litteraturscenen och serie- och fantasyscenen. Det är i denna del av bokmässan som bankkortet lätt åker fram och iväg går en med ett flertal kassar fyllda med böcker. Förlaget Makadam, som för mig tidigare varit okända, lockade med Fredrik Portins senaste bok #BlackLivesMatter och en samling texter av olika forskare, Dödssynderna i vår tid. Vidare visade sig Adlibris och Natur & Kultur erbjuda intressanta mässpriser. I detta område kunde en även med lite tur stöta på IJustWantToBeCool och deras signeringskö på flera hundra meter.

Men det var på plan två som mitt intresse verkligen växte. Förutom flygbladet om bosättarpolitik gällande ockupationen av Palestina och det intressanta samtalet med en företrädare för JIPF (Judar för israelisk-palestinsk fred) om NAKBA, möttes jag av yttrandefrihetsscenen. En scen med sprudlande samtal likt “Turkiet: yttrandefrihet i en valutokrati” och “Vägen till fristaden” där demokrati och litteratur går hand i hand. På plan två tog jag även del av ett flertal olika seminarierum där samtida och viktiga samtal fördes. Däribland, “Är kanon en klassfråga”, “Livet i miljonprogrammen”, “Låttext som berättarform” och “Antisemitism i Sverige”. Plan två som tidigare beskrivits som en flykt ifrån nedre planets vimmel myllrar nu av nyfikna och intresserade besökare. Jag kan inte undgå att slås av den komiska ironin i att ha lyssnat till ett samtal om litteraturens demokratiska kraft och i samma veva möta portvakter som nekar vissa inträde till seminarium. De små lapparna runt halsen vittnar nu om en exklusivitet. Trots detta kan jag inte agera ignorant och påstå att jag inte förstår att ett evenemang av denna storlek drivs av ekonomiska intressen men det befäster ändå en viss molande känsla i magen. Den riktiga oasen på mässan visar sig snarare vara scenen rum för poesi. Med sitt blygsamma besöksantal lockar scenen till ett intimt deltagande i olika poeters uppläsningar och samtal. Poeterna Burcu Sahin, Merima Dizdarević och Athena Farrokhzad var ett hett ämne som lyckades fånga publiken med den tolv sidor långa dikten Ööööverenskommelse för Sverige som motreaktion till Tidöavtalet.

Att för första gången ta del av den litterära sfären i ett samlat evenemang som detta är något helt utan dess like. Möjligheten att omges av ett vimmel med intresserade och sökande medmänniskor som på ett eller annat sätt har samma mål, finner en inte i alla sammanhang. Chansen att se ärofyllda författare, ministrar och debattörer medan en böjer sig ner i sökandet efter Khemiris senaste bok kan inte beskrivas som annat än mäktigt. I motsats till detta slås jag av tanken att grupperna jag ser i gångarna mellan montrarna är förhållandevis homogen, vilket för mig tillbaka till seminariet om kanon som klassfråga. Är implementering av en litterär kanon, som beskrivs som måttstock eller standard, en maktutövning eller ett medel för att utjämna och integrera? Vem är det som representeras i kulturrummen som vi främjar? Så kanske, i kontrast till det alldeles unika med mässan, är den även bland de tydligare hierarkiska bilderna av kultursfären. Och kan på så sätt förklara min dragning till rum för poesi där om något, litteraturen får stå i fokus. Vi blickar framåt med spänning för att se vad temat Sápmi och rymden har att erbjuda den 26 september 2024 för 40 års jubileet.

‍