(Elden skrämmer, är ett vrålande monster som slukar hektar efter hektar. Men det finns ett efteråt, ett sedan, när livet återerövrar sitt habitat.)
elden slet det blå
ur himlen
målade revor
blodröda brännande
det regnade svartbrända
fåglar över sveddmarken
den grå vinden
den vrålande vegetationen;
gråtande granar
tallar tända som ljus
den brinnande rävens skri
*
solstrålarna hade passerat
den trasiga flaskan
samlats till en brännpunkt
elden kröp genom gräs
och torrt fnas av trä och bark
klättrade uppför en torraka
flög med vinden
vild och galen
vred och glad
från träd till träd
*
grävlingen i hålan
under flyttblocket
kvävdes när elden
sög i sig allt syre
grodan i dyhålet
överlevde bländad
***
elden hämtade
andan vid älvbrinken
liftade med en vindil
till talltoppen
på andra stranden
födde där tusen
glödande barn
*
i diket
en brinnande brandbil
i mossbotten
vilande glöd
*
döden
överallt döden
i päls i fiber i skal
i rådjurskidets öga
i korpens sista vingslag
*
det regnar utan åska
i två dagar och tre nätter
en morgon är skogen
tyst och svart
barmastad och blöt
inte en viskning
över jordbrännet
tills en brandlöpare
gräver sig
upp ur gråsörjan
och en tretåig hackspett
äter sig mätt
på rostade larver
under barksmulorna
*
molnvitorna seglar
i himlablået
kronhjorten inspekterar
sitt nya revir
mjölkörten rosaskimrar
murklorna krusar sig
*
människor vandrar
på röjda stigar
genom svärtan
mobilfoton dokumenterar
nya livets framfarter
men under ytan väntar
svedjenävans frön
utan brådska
på nästa brand
