Erik Spelmans ingår i redaktionen för
Upplitt Magasin, är poet och översättare.
Här tänker han fritt kring en åldrande
Stig Dagerman.

Låt mig börja med den brittiske poeten Alfred Edward
Housmans dikt To an Athlete Dying Young

The time you won your town the race
We chaired you through the market-place;
Man and boy stood cheering by,
And home we brought you shoulder-high.

‍
Today, the road all runners come,
Shoulder-high we bring you home,
And set you at your threshold down,
Townsman of a stiller town.

‍
Smart lad, to slip betimes away
From fields where glory does not stay,
And early though the laurel grows
It withers quicker than the rose.

‍
Eyes the shady night has shut
Cannot see the record cut,
And silence sounds no worse than cheers
After earth has stopped the ears.
Now you will not swell the rout

Of lads that wore their honours out,
Runners whom renown outran
And the name died before the man.

‍
So set, before its echoes fade,
The fleet foot on the sill of shade,
And hold to the low lintel up
The still-defended challenge-cup.

‍
And round that early-laurelled head
Will flock to gaze the strengthless dead,
And find unwithered on its curls
The garland briefer than a girl’s.
‍
Vissa författarskap ter sig ha förmågan att gripa
tag i litteraturens självaste kroppshydda och
sedermera inkorporeras i denna. I de långa, vid-
sträckta författarskapen hinner författarna själva ofta
utvecklas i takt med ett alltjämt föränderligt landskap
sett till stil, form och tematik. När deras penna faller
mot bordet och den litterära gärningen fullbordats
har de stundom gjutit sig en plats i det allmänna
kunskapsarvet, i det som gång på gång skall beaktas
på nytt, begrundas i oslipade ögon och agera lärare
för pennor som kommer därtill.

‍
Men i några av fallen syns en markburen stjärna
tändas, ta avsats mot himlen och explodera innan
någon riktigt hunnit förstå varifrån denna kom eller
i vilken riktning den färdats. Oaktat behöver den
nyfikne inte göra någon ansträngning utöver att höja
blicken mot himlavalvet, mot stjärnmässan som fått
ett nytillskott för att få svar på sin fråga.

‍
Stig Dagerman hade fyllt 100 år 2023. Ett sekel som
i de bästa av världar hade burit med sig tiotal fler
yrkessamma år av romaner, noveller och publikatio-
ner från densamme. Dagerman dog 1954, ynka 31 år
gammal, efterlämnandes en imponerande resumé
från en påtagligt kortare yrkeskarriär än andra gigan-
ter i den svenska efterkrigstiden såsom Sven Delblanc
och Kerstin Ekman.

‍
Den fråga som alltjämt uppstår i Stig Dagermans
fall såväl som kring andra kreativa underbarn är om
det som hade blivit. Vilka framtida alster berövades vi
kollektivt av? Det finns många exempel på författare
som drabbats av skrivkramp och i vissa fall, argu-
menterbart, nått höjden av sin förmåga på ålderns
höst, Bram Stoker publicerade exempelvis den tidlösa
historien om Greve Drakula i 50-årsåldern. Ett nutida
svenskt exempel på detta finner vi i 87-åriga Kerstin
Ekmans roman ‘Löpa varg’ som publicerades 2021 till
övervägande positiva recensioner. 2023 tilldelades
hon Natur och Kulturs kulturpris.

‍
Vad hade en Stig Dagerman som fått tillfälle att
fortsätta utvecklas, formas av sin samtid och tänjt på
sitt eget författande mäktat med att skriva? Hade Da-
germans skrivande återvänt till glansdagarna av hans
reportage från ett ödelagt Tyskland, eller undslapp
hans kreativa gärning rentav en del av det hungrande
sorlet som ofta följer en kreatör genom livet som nått
bred framgång redan i ung ålder?

‍
Det är frågor vi aldrig kommer att få svar på, men
oaktat kan det vara frågor värda att ställa. Om vi
vänder på frågeställningen, vilka författare hade vi
sett annorlunda på om de berövats oss i ringa ålder?
Likt A.E Housman skriver i dikten ‘To an athlete dying
young’;

‍
Now you will not swell the rout
Of lads that wore their honors out,
Runners whom renown outran
And the name died before the man

‍