Doaa Kamel bor i Uddevalla sedan två och ett
halvt år tillbaka, men innan dess var Gaza i Pa-
lestina hennes hemort. Det var i Gaza som det
hela startade. Hon började skriva tidigt men
det var först efter universitetet som skrivan-
det fick en mer självklar plats i hennes liv. Det
började som korta noveller och historier, men
hennes stil var subtil och tolkningsbar och efter
ett tag började hon lägga fokus på poesin, på
diktverket.

– Jag tänkte: jag kan skriva dikter, för det är okej
att vara lite lurig, man behöver inte koppla ihop
allting.

Doaa vill helst gärna att hennes dikter tolkas på
alla möjliga sätt, att det är sådant som gör det
roligt att läsa dem. Hon lägger mycket fokus på
att hennes verk ska vara bringare av humor.

– Jag älskar att skratta, jag älskar att få andra
att skratta. Jag tycker att det är ett intelligent
sätt att skriva på.
Hennes dikter använder sig av mörkare humor,
ett verktyg för att lätta upp det seriösa och göra
det lättare att ta in allt det hemska som händer
i världen. Ett neutralt vatten för att lösa upp
den starka, hemska såpan så att vi inte grånar
när vi låter den skölja över oss . Hon liknar
sin tid i Gaza till Malone i Malone dör (Samuel
Beckett, 1956).

– Han låg bara i sängen och väntade på att dö.
Jag tänkte: det här är likadant, jag gör ingenting
här i Gaza.

När hon bodde i Gaza skrev hon dikter om
hennes liv där. Om hennes familj, om samhället
runt omkring henne och hennes egna reflek-
tioner kring det hela. Hennes dikter innehåller
teman som sexism, kärnfamiljen och diskussio-
ner kring religion. Hon uttrycker dessa tankar
genom sin egen stil men också genom referen-
ser och citat från flertalet filmer, då film är en
stor del av hennes inspiration. Filmen Nostalgia
(fråga vilken film) är ett exempel på en film
hon älskar, hon kommer ihåg att när hon såg
den för första gången blev hon matt av hur bra
den var. Dikterna från Gaza har samlats i en
diktsamling som ska publiceras här i Sverige, på
svenska, någon gång under detta eller nästa år.
I Gaza fanns det inte en fråga om att publicera
någonting alls, bara när hon lade ut texter på
facebook fick hon problem. Att vara en public-
erad författare i en miljö så präglad av krig var
endast en dröm.

När Doaa beskriver Sverige pratar hon om hur
det inte ger upphov till samma typ av skrivan-
de. Skillnaderna mellan Sverige och Palestina är
stora, på gott och ont, men de är inte i närhe-
ten av så stora att de skulle få Doaa att återvän-
da till Gaza.

– Miljön här ger mig inte samma känsla som
Gaza; det är en tråkig, bekväm miljö här, så om
jag vill skriva på ett liknande sätt som jag gjorde
i Gaza måste jag åka tillbaka dit. Och det vill jag
såklart inte.

Doaa har haft svårt att skriva sedan hon kom
till Sverige, hon försökte i början men det kom
inte ut rätt, så hon la det åt sidan. Men hon
säger att det inte är ett så stort problem för
henne, det är bara något hon får leva med.

– Några författare publicerar bara en bok, det
är det, och det är okej.

När hon pratar om skrivandet pratar hon om
hur det uppstod, och hur lidandet var elden till
hennes skrivande.
- Jag känner inte på samma sätt längre.
Nu när jag har översatt mina dikter till
svenska kan jag känna igen och komma
ihåg de känslor jag kände, men jag känner
dem inte på samma sätt. Så jag har helt
ärligt ingenting att skriva om. Skrivande
och konst i allmänhet tror jag är kopplat till
lidande, och jag lider inte. Jag har ett nytt
sätt att uttrycka mig på och det är genom
att måla. Kanske kommer jag skriva någon
dag, kanske inte. Det ser jag inte som ett
problem.

När hon får frågan om konsten måste vara
kopplad endast till lidande svarar hon nej.
Det är inte lidandet i sig, utan upplevelser
och utmaningar i allmänhet.

Samtidigt har hon haft svårt att knyta an
till den arabiska diasporan i Sverige också.
Hon berättar hur araber har tagit illa upp
när hon skrivit om familj och om Gud.

– De har frågor som: varför säger du sådana
här saker om din familj?För dem är familjen
familj, någonting bra som man inte kan kritise-
ra. Det är någonting jag gör i många dikter och
det accepteras inte. Om man talar om Gud så
accepteras det inte.

Hennes dikter pratar om till exempel misogy-
nin, det manliga privilegiet och familjens brister
som hon upplevde och bevittnade i Palestina.
Trots att hon inte skriver för tillfället finns det
ingenting som kan motsätta det värde som
finns i det hon dokumenterat, och det är just
därför hennes dikter översätts för att publicer-
as i Sverige.