MICHAEL Madhusudan Dutt (1824–1873) var en pionjär för 1800-talets uppvaknande i Bengalen under den brittiska kolonialtiden, som en del av den indiska subkontinenten. Med sin unika talang åstadkom han revolutionära förändringar i både det bengaliska språket och dess litteratur. Genom att rikligt använda sanskrit-teman i sina dikter och låna från västerländsk litteratur etablerade han en helt ny trend inom den bengaliska litteraturen. I nästan allt han företog sig var han först med att använda moderna former och traditioner i sydasiatiskt skrivande. I år firas hans 200-årsjubileum.

Moderna översättningar av hans verk har ytterligare lyft fram hans betydelse. Den brittiske hovpoeten och översättaren William Radice samt den amerikanske professorn och översättaren Clinton B. Seely, har båda gjort moderna översättningar av flera av Madhusudans verk, inklusive eposet ”Meghnadbadh Kavya”, till engelska. Dessa översättningar har gjort det möjligt för en bredare publik att ta del av Madhusudans revolutionerande litterära bidrag.

Madhusudan är ett stort namn inom den bengaliska traditionen såväl som den sekulära intellektuella världen på 1800-talet, före 1913 års Nobelpristagare i litteratur, den bengaliska poeten Rabindranath Tagore, hade intagit scenen. Hans samtida kollegor från västvärlden inkluderar bland andra Henrik Ibsen (1828-1906), August Strindberg (1849-1912), Anton Chekhov (1860-1904), Charles Baudelaire (1821-1867) med flera. Michael Madhusudan Dutt var en bengalisk poet, dramatiker, författare, journalist och advokat som introducerade modernismen i bengalisk litteratur.

‍

‍

Liksom den erkände moderna dramatikern Henrik Ibsen från Skandinavien uttryckte Madhusudan för den tiden en radikal syn på social jämlikhet. Likt hur Ibsen i sin pjäs Ett dockhem var bland de första författarna att skildra och belysa patriarkala maktstrukturer, gav Madhusudan i flera av sina litterära verk på samma sätt sken till en ny sorts kvinnlig karaktär; självmedveten och vokal, till skillnad från de kvinnor som i evigheter hade varit berövade, försummade, skräckslagna och tysta om sina känslor av lycka eller sorg. Sådan djärvhet hos kvinnor hade inte setts i bengalisk litteratur före Madhusudan och i andra delar av den litterära världen var det ovanligt. I sitt verk Virangana Kavya (Heroiska kvinnor) skildrade Madhusudan hur mytiska kvinnor bemötte känslor av kärlek, begär, avsked och hämnd genom imaginära brev till sina män eller älskare.

Till skillnad mot sin inom ämnet negativt beryktade kollega August Strindberg gav Madhusudan med andra ord uttryck för en långt mer progressiv och modern syn på jämlikhet och var tillsammans med Henrik Ibsen bland de första i raden av moderna pro-feministiska tänkare. Samtidigt delade Madhusudan viljan att provocera, omdana och utmana likt Strindberg. Madhusudan skrev pjäser där han ifrågasatte sin litterära samtids värdesystem, klyftan mellan rika och fattiga, samt religionens strikta ledstjärna.

Michael Madhusudan föddes i en rik familj i byn Sagardari, beläget i Jessore-distriktet i Bangladesh. Hans mamma hette Jahnabi Devi och hans pappa, Rajnarayan Dutt, var advokat vid högsta domstolen i Kolkata. Madhusudan var gift med engelskan Rebecca Thompson McTavish under åren 1848–1856 och fransyskan Emilia Henrietta Sophie åren 1858–1873. Han avled i Kolkata 1873.

Madhusudan Dutt är fader till episk poesi, sonetter och dramatik på bengaliska. Som person var han bohem och romantiker, starkt influerad av verk av William Wordsworth (1770–1850) och John Milton (1608–1674). På ett privat plan hade han därtill stora ekonomiska bekymmer; när han gav bort pengar räknade han dem inte, och han var mycket generös mot människor. I sin ungdom drömde han om att bli en sofistikerad engelsman och vid 19 års ålder konverterade Madhusudan till kristendomen, vilket ledde till att hans familj vände honom ryggen. Han levde med ständiga ekonomiska problem och återkommande psykiska kriser.

Madhusudan utvecklade en modern form av skrivande i den bengaliska poesin, vilket betyder att han var den förste att skriva dikter utan rim. Han var därtill en pionjär inom brevpoesi inom den bengaliska litteraturen och skrev landets första episka dikt, ”The Slaying of Meghanada: A Ramayana from Colonial Bengal” i modern vers. Madhusudan hade ett säreget språköra och behärskade hela 13 språk, inklusive bengali, engelska, latin, grekiska, franska, telugu, tamil, sanskrit och hebreiska.

Under 1840-talet lämnade han Kolkata och flyttade till Madras (Chennai). Under sin mer än tio år långa vistelse i Madras glömde han bort sitt modersmål, bengali. Efter sin hemkomst till Kolkata blev han uppmuntrad av sin vän Gouradas Basak att skriva på bengali. Madhusudan vaknade upp och började utveckla sin kunskap i sitt modersmål. Under en kort period skrev han flera revolutionerande böcker som gjorde honom till en känd poet, dramatiker, översättare, författare, redaktör och journalist.

Ett av Madhusudans mest berömda mästerverk är det episka ”Meghnadbadh Kavya”. Detta epos, skrivet i modern vers, baserades på Ramayana men inspirerades av John Miltons (1608-1674) ”Paradise Lost”. I detta verk förvandlade Madhusudan den skurkaktiga Ravana till en hjälte. Han skapade också från Bengali ett språk som kunde beskriva en heroisk kamp mellan gudar och halvgudar. ”Meghnadbadh Kavya” var bengalisk litteraturs första originalepos och gav Madhusudan status som en episk poet såväl som en gjuten plats i den bengaliska litteraturen.

Eposet, en bengalisk version av Ramayana-berättelsen där Ravana, inte Rama, är hjälten, har med tiden blivit en klassiker inom indisk litteratur. Detta skedde under höjden av vad som ofta kallas den bengaliska renässansen, en tid präglad av återupplivning och omstrukturering av det hinduiska förflutna och en blomstring av litterär konst. Det var också en period då den bengaliska staden Kolkata var ett centrum för världshandeln - den andra staden i det brittiska imperiet - och därmed en plats för kulturellt utbyte mellan Indien och västvärlden.

Rabindranath Tagore uttryckte vid 21 års ålder ingen respekt för Madhusudans författarskap. 25 år senare, då Tagore var 46 och etablerad som en välkänd författare, rättade han sitt tidigare misstag i en essä som heter ”Sahityasrishti” (Att skapa litteratur) och visade då stor respekt för Madhusudans författarskap med särskilt fokus på eposet ”Meghnadbadh Kavya”.

Efter många år bestämde sig den bohemiska Madhusudan för att åka till London för att studera juridik och bli advokat på 1860-talet. Han flyttade till franska Versailles eftersom han inte trivdes i det rasistiska London, därtill var London betydligt mycket dyrare än Versailles. Han återvände till England från Versailles 1865 och blev advokat 1866. Därefter återvände han till Kolkata 1867 och började praktisera juridik, men hans praktik tog inte fart och 1870 var han tvungen att ge upp juridiken för att arbeta som översättare vid Högsta domstolen. Han erhöll där en månadslön på 1000 rupies, vilket skulle motsvara strax över 20 000 kronor idag. Efter två år lämnade han detta jobb och återvände till sin advokatverksamhet och blev snabbt framgångsrik. Men hans vana av ohämmade utgifter ledde återigen till skulder. Tidigare hade han också varit på randen till konkurs och blivit räddad av sin vän, författaren och professorn Ishwar Chandra Vidyasagar (1820-1891).

Under sin tid i London och Versailles upplevde Madhusudan återigen stora ekonomiska utmaningar. Hans vän professor Vidyasagar skickade då pengar till honom, vilket vid flera tillfällen hade räddat honom under advokatutbildningen och sin tid utomlands. Vidyasagar hjälpte Madhusudan även efter hans återkomst till Kolkata. 

En dag kom en full man till professor Vidyasagar och önskade få pengar från honom. Men Vidyasagar sa att han inte ger pengar till någon alkoholist. Mannen sa, ”Du ger pengar till Madhusudan. Och han dricker också alkohol.” Professor Vidyasagar svarade, ”Skriv själv ett epos likt Meghnadbadh Kavya och återvänd till mig. Då ger jag dig gärna en slant.” 

‍