Poeten Lina Österman recenserar ”Varseblivningar”
av Krister Gustavsson, Bokförlaget Lejd
Uppsalapoeten Krister Gustavssons nya diktsamling
”Varseblivningar” är skriven med bara ett öga men målar
likt en Rembrandt-tavla fram bilder av skuggor och glödande
ljus som utgörs av vardagsin- teriörer likväl som suggestiva
drömbilder.
”Du skall förstå att det du har för ögonen/ Är endast
en effekt av dina sinnen. Världen uppstår/ Så fort du
varsnar den – fritt efter ögonmått.” Så skriver den
tyske poeten Durs Grünbein i sin dikt ”Om snön”.
Seendet och ögat som ting spelar stor roll för tänkan-
det och skrivandet, något som poeter och filosofer
har intresserat sig för under alla tider. Descartes
brukade dissekera ögon i ett försök att förstå världen
bättre. När han öppnade ett oxöga tyckte han sig se
de inneboende bilderna, likt konkreta avtryck över
vad djuret sett i livet. I ”Varseblivningar” kan man
säga att Krister Gustavsson tar temat vidare genom
att bokstavligen vända ögats utsida in och skärskåda
vad som då framträder.
På bokens författarporträtt ser man poeten sitta i ljus
linnekostym och Panamahatt mot fonden av vatten.
Ett av glasen i hans glasögon är dock sotade och glän-
ser svart, för att dölja eller skydda den tomma hålan.
Den inledande delen ”Öga” fungerar som en stark och
tankeväckande poetik som beskriver något som bara
kan liknas vid den fantomsmärta som kan uppstå
efter en amputerad kroppsdel.
”Blicken finns kvar även om ögat är avlägsnat. Den
kastar sig inte fram ur ansiktet, men ur medvetandet.
– Det känns som om jag både kan blunda och spärra
upp det borttagna ögat, som om blicken ändå inte är
slut; att lite seende ändå finns kvar på hålans botten.
[...] Efter operationen väntar jag på att ett nytt öga
ska växa ut.”
I den andra sviten finns ett tydligt inre och yttre och
är skriven i du-form, inifrån ett hem där det står dukat
till frukost, men kaffet smakar plåt och tulpanerna
slokar i sin vas.
”Det är fem meter från sovrummet till köket./ Som-
marnattsljuset existerar./ Ljuskorn svirrar i halv-
mörkret./ Du går trappan ner till bottenvåningen/
men glömmer ärendet och måste gå upp igen./ Du
står i köket./ Det finns ett köksfönster./ Du skriver
inne i dessa förflyttningar./ Ute vidrör en lugn sorg
varje trädkrona./ Orden vilar i hjärtat.”
Känslan av smärtsam instängdhet genomsyrar dikten.
Det putsas fönster, kanske för att bättre kunna se ut
på och greppa världen. Men utanför glider årstiderna
förbi som molnen och får tiden att lösas upp till ett
oformligt flöde på vilket diktens ”du” färdas okontrol-
lerbart.
Trots det ensliga vemodet erbjuder enkelheten i de
här dikterna ett slags behagligt meditativt tillstånd
som dröjer sig kvar hos läsaren.
Krister Gustavsson är en skicklig poet som rör sig
obehindrat mellan formerna, något han visar gång
på gång och senast med dikten ”Toposatopicus”
(2020) för vilken han belönades med Sveriges Radios
Lyrikpris.
”Varseblivningar” avslutas just med en elegant kom-
ponerad svit där olika faser av uppvaknande skildras.
Här blir innehållet mera drömskt och drar mot något
som kan tolkas som ett transcendentalt minnesspel.
Även om det förlorade ögat inte kan ”växa ut” så har
poeten Gustavsson med denna annorlunda diktsam-
ling definitivt skrivit fram ett nytt seende som lyckas
öppna världen.
”En öppning blev i min tinning. Ljuset strömmade in/
glatt med lystern av grönska och vår.”
Krister Gustavsson (f. 1952) är en prisbelönt poet och förfat-
tare verksam i Uppsala. Han debuterade 1975 med dikt-
samlingen ”Nova” och har gett ut sjutton diktsamlingar och
romaner varav de senaste ”Andningsbok Landskapsbok
(2013), romanen ”Eldstekel" (2016) och ”Toposatopicus”
(2021).
