Ungersk-svenska poeten Judit Szeles skriver om sin tid och fria ord i Europa.
MITT hemland, Ungern har alltid varit viktigt för mig, eftersom jag är en skrivande människa. Jag använder det ungerska språket som ett redskap för att uttrycka mig. Jag gick på universitet såväl som lärarhögskola för att studera språkvetenskap och litteratur i Ungern. På sätt och vis är jag stolt över att jag bemästrade språket och etablerade mig som författare. Men å andra sidan är det lite känsligt att vara glad över sin nationalitet. En nation lever vidare i sitt språk och sin kultur. Och det kan inte vara viktigare – tycker jag – att stötta dem som jobbar med kultur.
Jag gav ut min fjärde bok i höstas då jag besökte Ungern. Tre av mina böcker publicerades med hjälp av NKA (Nationella Kulturfonden, motsvarande det svenska Kulturrådet, och en av böckerna utan statligt stöd. Samtidigt skickade mitt förlag in ett nytt projekt och sökte pengar för en ny diktsamling. Men vi fick inga pengar, dessutom fick dess förlagsverksamhet inte ett öre för nästa års bok- och tidskriftsutgivning. NKA nekade att stödja förlaget överhuvudtaget. Men det var inte bara mitt förlag. Flera etablerade tidningar har inte fått några pengar alls. Detta resulterar i att flera verksamheter har fått packa ihop och tacka för sig.
Nej, det finns ingen censur i Ungern, inte i ordets klassiska bemärkelse i alla fall. Men att ekonomiskt omöjliggöra drivandet av kultur- och litteratur samt oberoende journalistik och bokdistribution är ganska typiskt i Ungern. Naturligtvis får regeringsnära verksamheter pengar – nästan som i Orwells Djurfarmen: ”All animals are equal but some animals are more equal than others.”
Visst finns det möjlighet att ge ut böcker privat eller i hybridform. Men att sälja på fri marknad är svårt på grund av centraliseringen och kontrolleringen av bokhandeln. Utländska civila organisationer har sparkats ut från landet. Detta innebär att kulturlivet är helt och hållet i händerna på Viktor Orbans Fidesz och dess sympatisörer.
Det är sorgligt att en författare behöver tänka på politiska konsekvenser i stället av estetiska principer. Det är sorgligt att ett lands kultur blir offer för politiskt spel. Det är ännu mer sorgligt att jag tänker hålla tyst och sluta skriva på ungerska, mitt älskade modersmål. Det är inre censur som gör mycket mer ont än någonting. Kulturpolitiken i Ungern är förnedrande, men läsarna behöver bra böcker. Jag som Jona i Bibeln hatar sådana uppgifter, det är antagligen inte ens mitt ansvar att strida mot den ungerska regeringen. Men det är mitt ansvar att inte tystna och inte vara medskyldig.
Jag fortsätter att skriva – den saken är helt säker. Det är nöd och nästan tvång, eftersom jag inte har något annat sätt att uttrycka mig. Men frågan är om mina texter når sin publik. Eller måste jag byta språk då? Det sista är inte så enkelt förstås, inte minst på ett känslomässigt plan. Bakom järnridån under socialismens tid var situationen inte bättre heller. Då etablerades Magyar Műhely i Paris av ungerska författare som flydde från Ungern i 1956. Kanske är det dags igen att samla krafterna utomlands. Det kan vara en bra idé.
