VAD har hänt med det fria ordet? Vad har hänt med modet att göra våra röster hörda så det ekar mellan städer och rum? Varför är allting ”Lite”? Lite fint, lite bra, jag ska träna lite… Är det ett tecken på att vi inte är fria att säga vad vi tycker? Att ord måste devalveras för att inte störa någon? Till och med Expressens upphaussande rubriksättare har kapitulerat. De har rubriker som ”Lite sjukt” ”Lite kul” på första sidan! Det lilla ordet Lite är på riktigt. Det dyker upp överallt i media, bland vänner och, värst av allt, jag säger det också, mot min vilja, stup i kvarten. ”Om du retar dig på saker som är små, då är du väl inte större än så” menade historikern och författaren Alf Henriksson. Då är jag väl liten då. Men tänk om det finns stor betydelse i de små sakerna? ”Liten tuva stjälper ofta stort lass.” Det borde en historiker och författare som Henriksson vetat. Och jag säger till mig själv: ”Sluta säga det fega ordet som förminskar vad du tycker.” Borde inte vi alla sluta säga ordet som fått plats i var och varannan mening? Det kanske är mycket viktigt att göra det. Varför har vi blivit rädda att stå för vad vi tycker? ”Det är lite fint” ”Det är lite bra” ”Det är lite vackert”.

‍
Jag vill våga ha åsikter. Våga tycka att något är bra, vackert, snyggt. Till och med skitsnyggt! Är det de lättkränkta som skrämmer oss så till den milda grad att vi inte vågar tycka något? Allt du säger kan och kommer att användas emot dig i sociala medier. En travesti på amerikanska polisers uttryck. Men helt relevant. Kommer alla i fortsättningen säga ”ganska lite fint, kanske, ibland”? Helgarderingar för säkerhets skull? Eller kommer en motrörelse i språket, en kavalkad av adjektiv, adverb i superlativ tills vi storknar i det ”grymt vackraste fantastiska superfinaste, bara wow alltså.” Vänta nu! Den rörelsen är redan här, bland influencers och i  sociala medier. Det är ofta så det skrivs. Kanske är ”lite fint” motrörelsen till superlativen? Alla rörelser kräver en motrörelse. Det är en lag i fysiken, men också i politik, idrott osv. Vad vore
Barcelona utan Real Madrid, Svenskt Näringsliv utan LO? Språk speglar vilka vi är.

‍
Om ordvalen idag antingen är ”lite” eller ”otroligt” tyder det på att vårt samhälle fått extrema ytterligheter. Kan det vara så att vi står längre isär än någonsin förr politiskt (vänster-höger), ekonomiskt (rik-fattig), fysiskt (vältränad hälsosam-otränad ohälsosam), trygghet (no-go zoner-gated communities)? Vad hände med mellanmjölkens land, som man skämtade om, men förmodligen trivdes i? Är globalismen för svår att greppa för oss? Blir skillnaderna för stora för att överbryggas? Är vi mentalt fortfarande bybor, som kastats ut i en gigantisk värld där det finns så många människor, åsikter, grupperingar, konflikter att vi förtvivlat söker en egen grupp att bli trygg i? En grupp som är lite fin. Där vi tillsammans kan vara lite snälla. I den stora världen vi lever i är kanske ”lite fint” allt vi törs hoppas på. Litegrann i alla fall. När vi inte vågar släppa våra ord och åsikter fria längre.

‍
Pål Burman från Stockholm, är tidigare reporter på amerikanska nyhetsbyrån UPI såväl som svenska TT 1982–2000.

‍