Den nordsamiska feelgoodförfattaren Anne Wuolab berättar för Upplitt Magasins Elna Igeland om sin uppväxt, sitt författarskap och det samhällsviktiga med genren.
Hur kom det sig att du började skriva?
“Jag kommer från en familj som är väldigt politisk, mina föräldrar var politiskt medvetna och aktiva. Hemma fick jag aldrig frågan vad jag hade gjort i skolan, istället fick jag höra hur de politiska partierna skötte sig. Vi diskuterade mycket vid matbordet och det har präglat mig mycket. De är den generation samer som hade väldigt kort utbildning, ca sex år. Men det var viktigt för dem att läsa tidningen och höra på nyheterna, både de samiska och de norska.”
Anne började läsa lyrik när hon var 12-13 år. “Grejen med lyrik är att det är så komprimerat, jag kunde slå mig i backen över olika formuleringar.” På gymnasiet fortsatte intresset. Hon läste alla lyrikböcker och diktsamlingar som fanns på biblioteket.
Skrivandet har hängt med länge, först i journalistiken, men det var inte främmande att börja skriva skönlitterärt. “Något inne i mig sa att jag skulle skriva.”
Hur kommer det sig att du skriver feelgood?
“Jag gick en skrivarkurs och bestämde mig för att börja skriva hardcore Barbara Cartland. Jag lånade harlequinböcker och försökte själv få in det i en samhällskontext, men det var väldigt svårt. Så jag hamnade i en genre man kan kalla feelgood. Min roman är en kärlekshistoria där jag stoppar in samtiden och skriver om det samiska.”
Wuolab menar att feel-gooden för henne är ett verktyg för samhällskommentering. Du kan ha en historia med ett kärleksmöte, men du kan också sätta in det samtiden och diskutera stora samhällsfrågor. Dessutom menar hon att många andra genrer är skrivna ur en kontext av det som redan varit, men feelgood kan ta fäste i och problematisera nuet.
Inspirationen var den norsk-svenska författaren Margit Sandemos serie Sagan om isfolket.
“Att ha tillgång till den serien som ung kvinna var fantastiskt. I den får alla ligga och det tycker jag är otroligt demokratiskt och fint, de vackraste och de fulaste och de äldsta och de yngsta. Och var ska man som ung kvinna hitta litteratur som kan behandla erotik på ett bra sätt? Det finns en viktig aspekt som kan fungera som erotisk upplysning för unga som inte är pornografi. Det är en genre som avfärdas som “husmorsporr” och många vill inte skriva om sexuella möten. Men jag ville testa att skriva om det, på samiska.”
För det är just sexscenerna i Wuolabs roman som fokuset har hamnat i responsen till boken. “Jag har upplevt att när man pratar med andra så skriker de ’Jag läser Elin Anna Labba!’ men när de träffar mig så viskar de istället ‘jag har läst din bok’. Jag har känt att det finns en skillnad på vad man tänker att min bok handlar om. Man fokuserar mycket på skriverierna om det som händer i sovrummet, och jag tycker att det är okej för det är bra att lyfta den biten, men det som min bok egentligen handlar om blir nästan aldrig lyft.” Samtidigt är det viktigt att inte nedvärdera de erotiska scenerna. “Prova själv att beskriva mötet mellan två människor. Alla lukter, alla smaker, kroppar som är på olika sätt, det är inte enkelt heller.”
“Vi är inte många som skriver chicklit på samiska, och när jag skulle hitta det litterära språket för romanen, blev det ett pionjärjobb. Det finns till exempel väldigt många ord för snö att jobba med, men mindre när det gäller sex, inte för att det inte finns ord, men det är inte något vi hittar i det offentliga litterära samtalet. Därför blir det som en politisk handling när man skriver i en genre på ett tema på ett språk som det inte skrivits så mycket på innan. Det finns många lager som man kan ta utgångspunkt i.”
Jag har läst att du är trött på ”att ta striden” för Sapmí, hur kombineras det med ditt politiska intresse?
“Det är inte så att vi inte vill ha med oss historien. Men vi är väldigt trötta på det ensidiga samtalet där vi genomför ett informationsarbete som det övriga samhället aldrig tar ansvar för. I mötet med samhället finns en färdig bild av hur det är att vara same, och den bilden är inte från 2024. Den har fastnat någonstans i början av 1900-talet. Det var inte vi som vaknade en morgon och bestämde att vi inte ville prata samiska. Konsekvenserna av den svenska politiken som vi lever med och försöker förklara är det ingen som har koll på. Vill man aldrig börja ta in de konsekvenser som finns, vilket trauma det samiska folket lever med och bearbetar? Det är inte outgrundligt att det kommer en film som heter Sameblod. Det är inte taget ur ingenting att Ann-Helén [Laestadius] skriver böcker som heter Straff och Stöld. Mitt politiska engagemang har lärt mig att det är viktigt att delta i det stora samtalet med samhället. Som människa så orienterar jag mig och försöker att påverka. När jag var i Kurdistan orienterade jag mig i vad som sker på den kurdiska litterära scenen. Det finns jättemånga böcker och dokumentärer om samer på svenska, varför Sverige inte vill ta del av dem? I don’t know.”
Vad jobbar du med för framtida projekt?
“Jag har fått kontrakt med ett samiskt förlag som ska ge ut en diktbok jag har skrivit. Den heter Jag är arg, där jag har utforskat sinnet. Som liten fick jag höra att jag inte fick vara arg, när jag blev ungdom lärde jag mig att man som tjej måste vara behaglig för att någon ska bli
tillsammans med en. Som vuxen kvinna har jag hört att det är farligt att vara arg, och lärt mig om vikten av självkontroll. Så jag har hållit igen och hållit igen, men någonstans så kände jag att jag behövde söka det självdestruktiva och undersöka det.”
