Översättning: Chadia Kalboussi

‍

De förstörde inte bara deras liv, utan de för-
störde också trösten i vår död.

Ingen kommer hit i ett stycke, utan i undantags-
fall. De kommer i bitar och hopar sig runt plat-
sen, och vi måste hjälpa dem att sköta deras
affärer så länge vi stannar här, vi tröttnar inte
på dem, men de slutar inte ställa frågor...

– Hur är vädret ute...?Solen är underbar, eller
hur?
– Jag står inte ut. Kan jag luta mig mot dig...
Tack, kompis.
– Kan du ge mig mitt huvud, det har rullat iväg.
Bra. Jag hade gjort dig trött. Tack.
– Har kriget slutat?Vad är klockan nu?

Min fru säger att det är svårare för henne och
att hon och hennes följeslagare måste bära
bördan av denna väntan.

– Skulle du kunna låna mig din handflata, om
möjligt? Jag vill pigga upp dig lite...
– Jag vill gråta, kan jag låna dina ögon?

– Kan du lyfta upp mig lite? Jag vill se min son
där.

Hon håller fast i den amputerade stubben utan
armar och för sin följeslagare ner till fönstret,
hon bär strömmen av dessa tomma ord och
återvänder för att sätta honom på hans plats.

På nätterna råder surmule, bön och muttrande;
ett himmelskt brus som inte upphör. Mödrar,
älsklingar och oroliga systrar är mer engagera-
de i sina jordiska nabor än vi män.

Trots mitt påstående är jag trött på det. Den
goda gråtens källor har torkat ut. Ingen bryr sig
längre om dem som dör, ingen minns honom,
gråter för honom eller sörjer honom. Förr i
tiden hjälpte de ögonblick som tog någon till
minnes oss mycket. Min vän och jag skulle
fästa de där lemmarna på deras kroppar för att
bevisa något.

I dess ställe tar vi till och med med dess ägare
på en kort promenad, och han verkade nöjd,
som om han hade fått tillbaka sin riktiga kropp
från tidigare krig. Nu, så fort vi börjar ordna
om och sätta allt på plats, kommer det snabbt
att falla igen. Falsk gråt och brinnande hämnd
gör ingenting. De tar ut våra dödslöner och
vi måste stå ut med den här röran tills röran
upphör. Jag skrattar ibland för att de som är
här bryr sig så mycket om dem som är där. De
tittar på dem med obevekligt intresse och följer
dem noggrant, det måste vara en meningslös-
het född av att vara död och störd av sin långa
fritid fram till tiden för deras uppståndelse.

‍

‍

Mamon Zaidy är Uppsalas fristadsförfattare från
Libyen 2022-24. Han är poet, författare,
översättare, konstnär och veterinärläkare.

Chadia Kalboussi är från Tunisien och bosatt i
Uppsala. Hon är översättare och folkbildare.